Krönika Jag tror att jag har gjort allt dumt. Allt dumt som vuxna inte vill/tycker/kräver att man får/ska/bör göra när man är ung har jag gjort.

Jag funderar ibland på hur det ska gå för mina barn. Och hur jag ska lyckas dölja det faktum att jag är världens sämsta förebild. Som ung (...) hade jag oerhört svårt för när folk talade om för mig vad jag fick och inte fick göra. Jag hade liksom inget annat val än att göra precis tvärtom. Så en metod kanske skulle kunna vara att helt enkelt inte säga någonting alls. Eller berätta ärligt bara. Men den typen av föräldraskap är sannerligen inte särskilt beprövad. Av rädsla för vad som skulle kunna hända om man faktiskt är lite ärlig, så kommer jag nog också att hålla på och tjata om hur farligt allting är. Fast jag ju vet att det där farliga faktiskt inte alltid behöver vara så himla farligt.

Det är ju inte som att jag VILL att mina barn ska göra allt som jag gjorde. Jag ryser av tanken. Får lite svårt att andas. Men jag ryser också lite av tanken på vem jag skulle ha varit om jag hade lydigt. Om jag hade gjort exakt som vuxenvärlden ville att jag skulle göra som ung. Då hade jag ju till exempel aldrig haft roligt. Jag hade aldrig känt mig fri, livets kanske bästa känsla. Jag hade aldrig fått känna att jag ägde mitt liv och att jag var fri att själv bestämma över det. Jag hade inte haft några misstag att lära mig av.

Men allt det där kan jag naturligtvis inte säga till mina egna barn. Utan jag får fortsätta tidigare föräldragenerationers ivriga ljugande. Det har redan börjat faktiskt. De frågar om jag har gjort/upplevt det ena och det andra. Och jag bara ljuger rakt av. Får det att låta som att jag var snudd på kristen och Jesus bäste vän. En gång råkade jag dock berätta om när polisen jagade oss och vi fick gömma oss på en innergård när vi varit ute och målat över sexistisk reklam. Deras ögon har aldrig vart större än i den stunden.

Men det ledde faktiskt till en bra diskussion angående sexistisk reklam, det offentliga rummet och etik och moral. Kanske behöver inte ärlighet alltid innebära medgivande?

Sedan tänker jag att det kanske inte gör något om ens barn vet om hur man en gång betedde sig eftersom att de faktiskt också vet hur man beter sig idag? Jag kanske HAR halsat hembränt en gång i tiden, men det är ju inte som att jag gör det längre. Sedan 22-års ålder har jag ju faktiskt levt ett oerhört gudfruktigt liv. Jesus hade gillat mig. Så kanske finns det hopp ändå. Trots att mina barn råkade få världens sämsta förebild som mor.

jenny_thomasson@hotmail.com