KRÖNIKA JENNY PERSSON I föreställningen ”Finns det några snälla barn” pratar Marie Nilsson om psykisk ohälsa. Om hur kort det är mellan scenen på Länsteatern och parkbänken på Östercentrum. Om hur skört livet är.

Ett av mitt vuxenlivs bästa insikter är den om att livet går upp och ner. Och att man inte kan ha som mål att må bra jämt eftersom ingen människa på hela jorden gör det. Det är inte meningen att människan ska må bra jämt, helt enkelt. Och livet har blivit så himla skönt sedan jag slutade streta emot, tycker jag. Det är så skönt att bara gilla läget. Acceptera att man mår dåligt och vila tryggt i vetskapen om att det kommer att gå över. Erfarenheten har lärt mig att det kommer att göra det. Och går det inte över så finns det hjälp att få. En hjälp man aldrig ska tveka att ta. Det är skönt att ge upp och ge efter för sämre dagar. Men man ska inte behöva släppa taget helt.

Vi åkte ut till Tomtebyn i Stenkyrka med några kompisar en kväll. Förutom att själva stället är helt otroligt, vackert och finurligt byggt och upplyst endast med stearinljus och eld, så var självaste Tomten helt klart den stora behållningen. Han vandrade mellan de små husen och visade och berättade. Slutligen satte han sig vid elden och satt där sedan och berättade spännande historier. Barnen, som var i alla åldrar men alla lika förtjusta i tvspel, mobiler och Netflix, satt alla hänförda och knäpptysta omkring honom. Fängslade av hans ord. Tomtebyn är en plats för barn. En plats för alla att vara barn.

Bussar borde gå till tomtebyn i Stenkyrka. Så att alla barn får komma dit, även de vars föräldrar inte har bil och körkort. Så att alla barn får sig lite julmagi till livs och en vuxen som tar deras barndom på allvar. Och alla vuxna borde få komma till Länsteatern och bänka sig framför en person som tar allas själar på allvar som Marie Nilsson gör. Som med skratt sång och allvar låter oss veta att vi alla duger som vi är. Läker våra själar med Lee Gotviks fantastiska röst i fronten.

Nu är det alldeles snart jul och jag är trött som fan av allt som ska köpas och ordnas och fixas. Samtidigt är jag glad åt att jag är trött på grund av att jag har köpt och ordnat och fixat. Glad åt att jag faktiskt kan det. Parkbänken är aldrig långt borta men jag sitter inte på den än, även om jag surt frågade mitt barn om det hellre skulle föredra att jag satt och drack brännvin hela julen då det gallskrek när jag försökte juldammsuga framför tv:n mitt under brinnande tvspelsmatch.

Det blir inget brännvin i jul och jag är glad åt det också. Att jag än så länge klarar mig utan. Att ha som mål att klara mig genom livet utan att behöva börja supa, det är mål nog kan jag tycka. Att likt Marie och Håkan försöka använda den kraft jag har åt att bära andra, att hjälpas åt att hålla oss ifrån parkbänken, hålla oss över ytan. Det är livets mål.

God jul på er allihopa!

jenny_thomasson@hotmail.com