Barnen föds, växer upp och flyttar ut

16 februari 2020 06:00

När jag promenerar med vovven om kvällarna går jag förbi lägenheter och hus där människor bor. Det lyser i fönstren och ibland skymtar jag dem där inne, vid tv:n eller köksbordet.

Efter arbetet och skolan, före sömnen, före nästa morgon och en ny dag. Den lilla parentesen av tiden som kvällen innebär för de allra flesta, några timmar i hemmet innan allt börjar om.

Jag ser det där huset vid den där gatan, familjen som bor där, vilken som helst. Mamman och pappan, barnen, SUV:en på uppfarten.

Föräldrarna, de som var bebisar en gång, som växte upp i var sitt hem, okända för varandra, gick i skolan, gymnasiet, spelade boll, blev kära, inte i varandra utan i andra. Många.

Alla funderingar under uppväxten, hur ska livet bli? Vad ska jag jobba med? Vem ska jag leva med? Så oändligt långt, livet.

Flytten hemifrån, sedan, till nya utbildningar, andra städer, pojk- och flickrummen i barndomshemmen som blev gästrum, ett telefonsamtal då och då; ”jodå, allt är bra”.

Och så, efter många försök, de där ögonen. Den där blicken som inte gick att slita sig ifrån, samtalen, samlagen, åren som gått, relationer som havererat, men nu…nu var det något annat. Nu är det vi!

Och så kom barnet. Barnen. Och ett hus blev ledigt, andra föräldrar vars barn flyttat hemifrån och blivit föräldrar orkade inte med trädgården längre, och vad skulle de med alla rum till? Så de flyttade, till en lägenhet med hiss.

Möte på banken, lån med god ränta, barnen i förskola, skola, tänk att vi har en villa nu, det där husen vid den där gatan!

Väckarklockan som ringer strax före nollsex, frukosten fram, seså, vakna, dags att gå till skolan, sen till jobbet, snart semester, i alla fall om ett halvår, taket måste läggas om, har du tankat bilen? Vad gör vi till helgen? Har du handlat? Hur dags var det där utvecklingssamtalet?

Farmor som går ur tiden. Morfar. En hel generation. Mamma som blir sämre och måste ha hjälp, takrännan full av löv, fan, bilen ska besiktigas, tandläkaren! Barnen som börjar hänga ute om kvällarna, lördagsnöjet är återvinningen, på nyårsafton åker kristallglasen fram, runt om i landet går klasskamrater från förr, ibland ett oväntat möte, ”har du hört något av de andra?”.

Och så går tiden, det där huset vid den där gatan står tomt, barnen som blivit ungdomar har flyttat ut, haft samtal, samlag och skjutsar nu till fotbollsträningar.

Rummen blev för många och trädgården för stor, en ny familj tänder ljuset, det här är deras liv, barnens uppväxt och referens fram i tiden. Det är märkligt hur tiden går.

Så jobbar vi med nyheter
Magnus Ihreskog