En dag är det för sent för orden

29 februari 2020 06:00

Två veckor efter artisten och låtskrivaren Ola Magnells död tillkännagavs att han tilldelas årets Olle Adolphson-stipendium för att han är ”en artist helt i Olle Adolphsons anda: En egensinnig och intelligent textvirtuos som aldrig följde strömmen”.

Det var inte en dag för tidigt, tycker jag som alltid haft Magnell som en av mina stora förebilder i sättet att hantera språket.

Dessvärre var det alltså även några dagar för sent, trots att priset egentligen inte kan kallas postumt då Kungliga musikaliska akademin faktiskt var i kontakt med pristagaren bara ett par dagar innan han lämnade livet som vi känner det.

”Kan vi talas vid om ett par dygn? Vänligen, Ola” lär han ha svarat på sms.

De talades sedan aldrig vid. Så fort går det. Från att vara en artist i någons anda har han nu plötsligt varit en sådan, från presens till imperfekt.

Det är en alltid lika svår omställning att börja tala om någon i förfluten tid, någon som nyss varit här. Att byta är mot var, ska mot skulle, vet mot visste och finns mot fanns.

Jag skrev om Magnell när han spelade på Warfsholm i somras, jag skrev att det är fy skam att han inte redan fått alla tillgängliga utmärkelser för sin låtskatt.

Så bra därför att beslutet om Adolphson-stipendiet faktiskt togs innan hans frånfälle.

Det här sätter också ljuset på något annat: hur viktigt det är att tala om för människor som betyder något att de faktiskt gör det, att de är viktiga, att man tycker om dem.

Det går aldrig att säga för många gånger; Du är bra! Jag gillar dig! Det är ord som gör sig allra bäst i nutid.

Och ja, jag har själv varit där, jag har tvingats se människor lämna jordelivet innan jag riktigt hann berätta hur mycket de betytt. Det är i sig en sorg att hantera.

Tack och lov hann jag säga det till min mamma, hon som kunde ha fyllt nittionio år samma dag som Magnells pris tillkännagavs.

Det fick mig att fundera och att minnas. Under alla år var det så mycket som togs för givet, hon fanns alltid där och skulle alltid finnas.

Men så satt jag satt på hennes sängkant, det var sent i livet, jag höll hennes hand och berättade hur mycket jag älskade henne. Jag såg att det rann en tår och hon kramade min hand tillbaka.

Jag är glad att jag hann men lite sorgsen över att jag väntade så länge med att säga just de där orden.

Glad också att jag, på sätt och vis, hann berätta för Magnell hur mycket jag uppskattat hans musik. Jag vet att han fick min artikel från konserten skickad till sig. Det känns fint.

Så jobbar vi med nyheter
Magnus Ihreskog