krönika magnus ihreskog Nyligen publicerade tidningen ett inköpt reportage om att resa världen runt med hjälp av musik.

Om de frågat mig hade de kunnat spara pengar för på så sätt har jag rest i hela mitt liv.

Lärt mig geografi och städers gatunät genom att lyssna på låtar och läsa texter på albumkonvoluten. Redan när jag i de unga tonåren hörde Middle of the Roads låt ”Sacramento” var jag naturligtvis tvungen att ta reda på var den staden ligger (i Kalifornien, nordost om San Fransisco) och så har det fortsatt.

Faktum är att jag lärde mig Stockholms stadsdelar genom att lyssna på Ulf Lundells skivor. Där jag växte upp, i Småland, kom man inte särskilt ofta till huvudstaden så jag fick lära mig dess karta på avstånd. Jag visste var han en juninatt gått och undrat var han hade vart långt innan jag första gången själv besökte Zinkensdamm, jag visste vart man åkte med 46an för att öla upp en hundring eller två många år innan jag själv varit på Stureplan.

Att sitta med en kartbok i knät och lyssna på musik är att nå en fjärde dimension, alla texter blir så mycket bättre genom att placera dem geografiskt. Så är det bara.

Stockholm i all ära och London och New York (Dylan lärde mig att Hell’s Kitchen är ett område på Manhattan, hade jag ingen aning om innan låten ”Thunder on the Mountain” kom ut), men allra roligast är det att få besöka småorter, som värmländska Åmotsfors i Sven-Ingvars Plura-skrivna ”Månskensnatt i Åmotsfors” eller hänga med Totte Wallin till Enköping i ”This is Onebuying”. Ola Magnell droppar ”hälsa Värnamo” i ”Hos kuratorn” och med hjälp av Torsson går att få en rundtur ”Klippan centrum”.

Eller varför inte följa med Pugh och Balla Jörgen bort från Västerås och sätta tummen mot Borås. Eller googla hur det ser ut på The Government Yard i Trenchtown där Bob Marley used to sit.

Geografiska referenser skapar alltid en nerv och en närhet. Dessutom är det otroligt billigt att resa så, och inte heller släpps några växthusgaser ut. Varför inte låta det skapa samvaro i helgen i väntan på att klockan slår tolv, kör en frågesport som ni själva sätter reglerna för.

Att bo i en liten ort som hamnar på skiva måste vara som att dra fram tre körsbär på en enarmad bandit, fast utan pengarassel. Så lyxigt.

Om min egen uppväxtort Vetlanda finns så vitt jag vet inte en enda låt, förutom den som en kompis till mig skrev, den handlade om svanen Mårtensson som går på kryckor i Vetlandabäcken.

Jag har aldrig varit i USA, men är sugen på att resa dit bara för att få veva ner rutan och ställa den sköna frågan: Is this the way to Amarillo?

Ses nästa år. Då tar vi Manhattan. Sen tar vi Berlin.