KRÖNIKA Jag gick in på en sådan där sajt där man kan boka hotell och klickade mig runt för jag, vi, familjen, skulle till Köpenhamn för några dagars höstlov för att stressa av från vardagen och då behövde jag, vi, familjen någonstans att bo eftersom vi inte hade någonstans att bo så jag klickade mig alltså runt på den där sajten och hittade några mysiga och tänkbara krypin men det var jag minsann inte ensam om fick jag veta för att ”63 personer tittar på det här hotellet just nu” och ”bara två lediga rum kvar” och ”14 personer har bokat det senaste dygnet” och ”nu har du två minuter på dig sedan dör du”.

Det krävs ett stenhårt psyke för att ge sig in i bokningsvärlden. Antagligen är jag för gammal men jag klarar inte riktigt av all den där informationen. Jag vill inte veta hur många som tittar på samma rum just nu men jag förstår att jag sedan länge är besegrad, det där kommer aldrig vara möjligt att slippa.

Jag har aldrig läst George Orwells ”1984”, det har jag kvar, men jag kan tänka mig att han i sin framtidsvision aldrig ens kom i närheten av hur det sedan blev.

Jag, vi, familjen kom till Köpenhamn till slut, jag lyckades boka innan de där två minuterna var över. Gatorna hette stræde, Langebro var lang, pølsen var rød, Kim Larsen var død och från Tivolis attraktioner lösgjorde sig människor från gravitationen och slungades rakt in i oktoberhimlen.

Jag mötte tusen och tusen personer och tänkte att ungdomen är helt uppenbart bortkastad på de unga och kunde inte sluta fascineras av det faktum att utseendena verkligen tycks räcka till alla, aldrig verkar de ta slut.

Men å andra sidan, tänk om de gjorde det. Mannen utan utseende, hur skulle han se ut?

Folk var vackra, fula, söta, sura, alla på sina egna unika vis. Ögon, öron, näsa, mun, alla så lika men ändå så olika. Hur länge skulle jag behöva prata med någon slumpvis utvald, vem som helst, innan vi hittade något gemensamt; en vän, en plats, någon som känner någon.

På detta tänkte jag när jag gick längs HC Andersens Boulevard medan ett lätt regn föll från de svarta nattskyarna.

Efteråt jagades jag av efterbörd. Det var för att jag varit inne på nätet, förstod jag. Det ena erbjudanden efter det andra som jag inte ville ha kom via mejl och mess och på Facebook. Ville bara skrika nej, sluta. Fast i versaler. NEJ, SLUTA.

Det var som om de jävlarna som jag bokat rum genom stod och glodde på mig genom fönstret, öppnade min post, rotade i mina sopor, fingrade i mina fickor och i hemlighet lyssnade på min röst.

Men annars var det mesta okej.