Om väggar kunde tala skulle det brandgula kalkstenshuset i Visby innerstad ha en mängd historier att berätta. Under flera sekel har det varit kyrkans tjänstebostad och för varje domprost som flyttat in har huset också fått en ny personlighet.

Från mars 2008 är det domprosten Mats Hermansson och hustrun Ylva Liljeholm som kallar huset sitt hem.

– Det här är som ett slott och vi är väldigt privilegierade som får bo här, säger Mats och slår sig ned på en av de knallturkosa stolarna vid köksbordet.

Artikelbild

| Mats Hermansson och Ylva Liljeholm har fyllt hela hemmet med växter. ”De är växterna som gör ett hem”, säger Mats.

Paret målade om möblerna så att de skulle matcha tavlan på väggen ovanför matdelen. En kvinna iförd en gul klänning mot en turkos bakgrund.

– Det var vår första gemensamma tavla så den har hängt med ett tag, berättar Ylva medan hon förbereder en kanna kaffe.

Att kliva in i deras kök är som att färdas tillbaka till 1950-talet, samtidigt som man också hamnar mitt i en Pedro Almodovar-film. Färgstark inredning möter ett svartvitt, rutigt golv och i de stora ljusa fönstren frodas en djungel.

– Något som verkligen gör ett hem är växter, säger Mats och fortsätter med att berätta om valet av golv.

Artikelbild

| Ylva Liljeholm säger att hennes favoritplats i hemmet är i den gröna soffans ena hörn.

– Vi tjatade till oss det här golvet. De ville däremot lägga rutorna rakt men då sa vi att det skulle vara diagonalt. Det känns mer levande då, säger han.

Ylva öppnar ett av köksskåpen för att se om det finns något att ha till kaffet. Aningen förvånad lyfter hon fram en burk pepparkakor.

Artikelbild

| Det var viktigt för paret att rutorna skulle läggas diagonalt för att ge en levande känsla.

– Den här är knappt öppnad. Men pepparkakor passar väl? Jag har fortfarande inte städat bort julen helt, erkänner hon och försvarar sig med att adventsstjärnorna lyser upp i januarimörkret när Helagotland.se kommer på besök.

För några år sedan hade de köpt svarta stjärnor som de hängde upp i vardagsrumsfönstren. Det visade sig inte vara så populärt bland Visbyborna, och nästan lika snabbt som de sattes upp byttes de ut. Det är bara en av alla gånger som allmänheten har haft synpunkter på parets inredning. Något annat som tidigare har väckt uppståndelse är att de inte har några gardiner.

Artikelbild

| Uppe på vinden har Mats Hermansson en ateljé, och något år hade han även en mini-utställning här uppe.

– Eftersom det är en offentlig tjänst så blir det ett offentligt hus på många sätt. Så det är inte bara vårt hus utan vi har det på lån för en tid, säger Mats.

Trots att de bara ”lånar” huset har de lyckats göra ett personligt avtryck. Nästan alla saker, möbler och prydnader berättar om olika tidpunkter och människor i deras liv. Som till exempel finns gipsskulpturen som Mats gjorde av hustruns gravidmage och som nu pryder sovrumsväggen, eller tavlorna som både de själva och vänner har målat, eller utflyttade sonens leksaksriddare som fortfarande står uppradade på en hylla. Huset är nästintill ett museum och en utställning i ett. Däremot menar de båda att de aldrig riktigt har planerat var sakerna ska stå, utan att allt har fått sin plats eftersom.

Artikelbild

| I sovrummet har de valt att ha gardiner. Något som de inte har i flera av de andra rummen.

– Ett hem är som en avlagring av epoker. Det får vara en röra av olika tider i ens liv, säger Mats och visar vägen in i vardagsrummet.

Den gröna soffan och det stora matbordet gör det tydligt att huset är möblerat för att umgås. Även en våning upp hittar vi ytterligare ett vardagsrum med två soffor och en hörna där paret kan sitta sida vid sida i varsin fåtölj och läsa. Att det sociala är viktigt för dem har förmodligen sina spår i att paret under flera år bodde i ett kollektivhus i Örebro.

Artikelbild

| Familjen Mats Hermansson, Ylva Liljeholm och hunden Aaron. Sonen August har redan flyttat ut.

– Vi båda är sociala människor och gillar att umgås. Det har vi med oss även här i huset och på somrarna blir det något av ett kollektiv även här, säger Ylva.

Numera är det däremot bara de båda och hunden Aaron som fyller ut niorummaren, men de är överens om att deras dörr står öppen.

Artikelbild

| Hörnan där paret antingen läser eller lyssnar på musik tillsammans. Dock krånglar deras olika musiksmak till det ibland.

– För mig är ett hem välkomnande och öppet, säger Mats Hermansson.