Klukkhynus dag får oss att minnas hur det var

2 maj 2009 04:00
I dag är det klukkhynus dag.
Det kan man tänka är en dag som - eftersom den veterligen aldrig tidigare har firats - reser en rad frågor hos somliga. Vi är ganska säkra på att det faktiskt finns allmänbildade och i dagshändelserna väl orienterade personer som kanske lyckas hålla god min i elakt spel utan att ha en så kallad susning om vad kluckhynu är.
SVAIPEN finns till hjälp åt dessa och alla andra ovetande..

Om man nu översätter dagens ord rakt av så kan det bli något i stil med klockhöna. Detta kan leda tankarna fel, åtminstone om man tänker sig att klockhöna är en ny benämning på Fröken Ur. Det är lika lite en urhöna och ännu mindre en burhöna. Det skulle kunna vara en stressad nutidshöna som för att få överleva måste prestera x ägg på en viss utmätt tid. Men så är det inte heller.
Rakt-av-översättningen fungerar alltså inte. Då får vi gå in på vad klukkhynu heter på svenska. Nu råkar det vara ett sådant ord som en raiduar gute inte så där direkt hittar det svenska ordet för. Det finns ju en hel del sådana. Det krävs lite forskning och när den är klar kan det konstateras att det kan heta surhöna, ligghöna, ruvhöna eller skrockhöna. Kärt barn...
Ruvhöna är ganska bra för det talar om vad den här speciella damen vill - hon vill ruva. Skrockhöna är inte så dumt det heller för det fungerar ju på samma sätt som klukkhynu, nämligen så att ordet talar om att djuret ifråga låter på ett speciellt sätt. Det påstås att en höna håller sig med cirka 40 olika ljud. Höns som mår bra småpratar med varandra. Om det är fara å färde finns ett par olika ljud beroende på om det farliga är ett rovdjur i luften eller ett på marken.
Sen har ju hönan ett reklamaktigt annonseringsläte så fort hon har värpt ett ägg. Och så har hon då - eller hade - det där skrockande lätet på svenska som på gutniska blir ett kluckande läte när hon vill ruva.

När man talar om klukkhynu så känns det som något gammalt. Nog för att dagens hönor också - åtminstone en del av dom - har lust att skrocka och ruva, men det är liksom ingen idé. Äggen de värper med stor möda tas ju genast ifrån dom och till och med ett djur med en hönshjärna fattar att det är en riktigt dålig idé att ruva om man inte har några ägg. Därför värper nutidens höna hela tiden. Hon värper och värper och värper i hopp om att någon enda gång få behålla ett dussin ägg för att kunna bli ruvhöna. Men icke. Hon får aldrig höra när det säger kläck.
Det var annat förr.
"Vid val av höns för ekonomiska ändamål måste man fästa avseende på deras storlek och äggproduktionsförmåga samt på deras mer eller mindre goda egenskaper såsom ligghöns och mödrar"
Detta slås fast i en ålderstigen utgåva av Nordisk familjebok.

Där kan man också läsa:
"Till ligghöns väljas 2-3 års gamla hönor och var och en av dem lägges på 15-18 ägg, hvilka ej böra vara äldre än 21 dagar. Rufnignstiden är i medeltal 21 dagar efter hvilken tid kycklingen sjelf knackar hål på skalet och framkommer."
Och tänk! Här ser man framrör sig bilden av en kyckling som sjelf framkommit och får se sin mamma i form av en riktig höna och inte en högteknologisk kläckningsmaskin.
Och sen träder i denna fantasibild en levande människa in för att ge kycklingen en god start i livet.
" Under de första dagarna af kycklingens lif gifvas honom hårdkokta ägg, fint sönderhackade och blandade med brödsmulor eller hafregryn. Sedermera får han förtära fint hackat kött, mask och säd, hvarjämte han å vackra dagar släppes ut för att på marken plocka allehanda fodermedel."

Ja, så var det på klukkhynus tid. Tilläggas skall bara att ordet skrockhöna fasades ut ur SAOL, Svenska Akademins Ordlista, för tre år sedan. Och hade det inte varit för Gutamåldgildes allnacku så hade vi nog snart glömt klukkhynu också.
Så jobbar vi med nyheter