Schyffert självkritisk på Furillen

15 juli 2011 04:00

Henrik Schyffert gjorde för några år sedan monologen "The 90’s - Ett försvarstal". Showen avslutades i maj 2009 då den sista föreställningen direktsändes i SVT.

- När vi avslutat showen kände jag att jag var värd en present, jag ville unna mig något jag inte skulle ha köpt annars. Eftersom min kompis Johan Rheborg plåtar väldigt mycket blev jag lite sugen på en kamera. Så jag använde hela gaget till att köpa en, säger Henrik.

Det var inte vilken kamera som helst. Han köpte en Leica, kamerornas Rolls-Royce. De är mest kända för sina analoga kameror, men valet föll på den digitala M8:an.

- Jag är helt ointresserad av tekniken. För mig är det viktiga bilden, inte vad den tas med. Men det är klart att det är lite begränsande att inte ha koll.

Till skillnad från kompisen och kollegan Johan Rheborg har han inte fastnat för att fotografera analogt.

- Det är lite som att musik skulle vara bättre bara för att man använder riktiga instrument istället för datorn. Men Daft Punk är fortfarande ett bättre rockband än Oasis. Det är också häftigt att det går så jävla snabbt med det digitala. Du tar en bild, fixar med den i sju minuter och sen kan den vara i New York sekunden efter. Johan står i sitt mörklagda tvättrum och framkallar rullar, men det är inte för mig. Inte än i alla fall. Hade jag kunnat något om fotografi kanske jag skulle sagt annorlunda.

Under intervjun upprepar Henrik Schyffert flera gånger att han är helt okunnig när det kommer till fotografi. Att han därför inte tar det på något större allvar.

På inbjudan till vernissagen har han skrivit en text med rubriken "Förlåt.". Där förklarar han att han "aldrig framkallat en riktig rulle film" och att "Amatörer ser ner på mig. Med all rätt" och att hans roll på en fotoutställning egentligen är att gå längst bak och "mumla cyniska kommentarer om sådant jag antagligen inte förstår".

- I stand up-kretsar finns det något som kallas "att läsa rummet". Det betyder att du känner in vad publiken tycker. Verkar de inte gilla det du gör så säger du det: "Det här verkar inte kännas så bra?". Då skrattar publiken bara för att du har läst rummet. Den där texten är lite samma grej.

Självkritiken, eller kanske självinsikten, fortsätter när han pratar om bildurvalet.

- Jag har överlämnat allt åt Fotografiska. Jag kan ju ingenting, så de får visa hur man gör.

Fotografiska Museet i Stockholm har nämligen ställt sig bakom Henrik Schyffert och ordnat med utställningen.

- De fick 100-200 bilder. Från dem sållades 10 ut. Eller egentligen 7, de valde 3 bilder som inte fanns bland mina favoriter. Egentligen tycker jag det finns bättre bilder än några av de som valdes ut.

Henrik tystnar ibland. Mitt i meningar. Han förklarar att han inte hunnit formulera tankarna eftersom det här är första gången han blir intervjuad som fotograf och inte komiker. Han funderar ett tag.

- Det är lite som ett ackord. Bara för att olika toner är fina betyder inte det att de tillsammans skapar ett vackert ackord. Så även om jag tycker att vissa enskilda bilder är bättre handlar det om att skapa en sammanhängande utställning. Så jag satte mig i baksätet. Något jag i och för sig är van vid efter att ha jobbat med Robert Gustavsson i 20 år. Fotografiska kan sin grej. Jag blir bara osäker.

Alla bilder är tagna i fotgrafens direkta omgivning.

- Alla motiv är saker som händer runt mig. Det är mitt hem, mitt Ica, ungarnas skola. Bilderna blir som en grov, undermedveten minneskarta.

Henrik går och hämtar den sista bilden. Det är en pissoar med en övergiven axelväska på golvet.

Det märks att färgerna är justerade i efterhand. Det vita kaklet har ett grönstick i sig som knappast är naturligt.

- När jag redigerar bilderna i datorn så drar jag i färgerna tills jag tycker det ser schysst ut. Enda problemet är att jag är färgblind. Så jag ser inte den gröna tonen som alla påpekar i bilden.

Du återkommer ofta till att du inte kan någonting om fotografi, och ansvaret för bildvalet skjuter du över på andra. Det tillsammans med texten på inbjudan känns nästan urskuldande, kanske till och med lite fegt?

- Ja, det stämmer. Klart det är urskuldande, vilket kanske är lite fegt. Men sanningen är att jag faktiskt inte kan någonting. Det här är liksom lite på larv, inte så viktigt. Det är som med vilken hobby som helst. Ta squash till exempel. I stunden är det allvar. Man sliter häcken av sig. Men man jobbar först. Sen spelar man.

Hur stor roll har det spelat att du är du?

- Det är lite som när Ronnie Wood målar tavlor och Thomas Bodström skriver deckare. Hade det inte varit för kändisskapet hade jag aldrig fått ställa ut. Klart att det hade varit roligare om man kunde nollställa det. Men jag har inte direkt något val, jag sitter där jag sitter.

Utställningen pågår augusti ut.

Så jobbar vi med nyheter
Wilhelm Jaresand