Schulman sågar Almedalsveckan

- De debatterar inte längre politik i Almedalen - de debatterar om hur politiken debatteras i Almedalen. Det skriver Alex Schulman, GT-krönikör och debattledare under Almedalsveckan.

7 juli 2011 12:32

Jag sitter på ett café på Hästgatan i Visby, lycklig över att äntligen få tillgång till internet i denna stad som uppkopplingsmässigt tycks leka medeltidsveckan året om. Jag sitter försjunken i min inkorg på mejlen när en ung man knackar mig på axeln. Han frågar om han stör, men ger mig inte tid att svara på saken, han sätter genast fart med sitt ärende. Jag märker att han hela tiden utbrister i ordet “vettere".

Det sker när han hämtar andan, mellan den bombmatta av ord han lägger ut. Jag tror att “vettere" är en förkortning av uttrycket “vad heter det", som om han hela tiden sökte orden, men han söker inga ord under vårt samtal, han kör all in på både vokaler och konsonanter, han ger mig inte en chans att ens inflika något litet. Han säger att han jobbar som ståuppare, vettere, att han är på gång, vettere, att han är stor i sociala medier, att han säger att folk börjar snacka om honom, vettere, att han är up and coming. Och han ger mig till slut en handskriven lapp med en adress till sin hemsida och sen försvinner han Hästgatan ner.

Jag tittar långt efter honom och tänker: det finns ingen annanstans på jorden där en scen av detta slag skulle kunna utspela sig än under Almedalsveckan i Visby. Det är som om det är underförstått att alla sociala regler satts ur spel, det är nätverka eller dö, dagarna är en enda lång kamp för att nå ut med sitt budskap.

Jag finner det fascinerande. Men också lite ledsamt. Almedalsveckan är märklig på så sätt att den lockar hela Sveriges nätverkare till sig och dessa nätverkare finner sig vara i himlen, för här har alla fri lejd att göra och säga vad man vill.

Jag vandrar runt i stan. Månglare i varje gränd, folk står och ropar med flygblad i handen, man måste skickligt saxa mellan pappren som sträcks åt ens håll. Vissa av dem är modigare än andra, de ställer sig helt sonika i ens väg och låter en inte komma förbi förrän man tagit del av ännu ett oklart budskap.

Jag undrar så om det funkar. Jag tror inte det. Jag har tagit emot ett hundratal lappar under Almedalsveckans första dagar - jag minns inte en enda. Inte ens om de hotade med att avrätta min familj mot Ringmuren om jag inte återgav åtminstone ett enda budskap från en enda lapp så skulle jag lyckas.

Och om man nu lägger märke till något under den här veckan så beror det på att man stör sig på det. Jag stör mig på en hel del saker, men mest på att diskussionerna så gott som helt och håller ersatts av pseudodiskussioner. Allt är fejk och på låtsas och i tredje led. De debatterar inte längre politik i Almedalen - de debatterar om hur politiken debatteras i Almedalen. Det skulle inte förvåna mig om det just nu någonstans i Almedalen anordnas ett seminarium i ämnet: “Borde folk sluta twittra om att Carl Bildt borde sluta twittra?"

Det är självklart så att betydelsefulla saker äger rum här. Men främst är ju detta en vecka fylld av ett distanserat trams.

Den stora meningslösheten i att leva står så fullständigt klar för en när man upptäcker vad det diskuteras om under den här veckan. Politiska opinionsbildaren Viktor Barth-Kron håller distansen till Almedalen genom att inte ens vara här, men på Twitter föreslår han något mycket klokt: Byt namn på veckan! Låt den heta Almetadalen.

Så jobbar vi med nyheter