Vilseförda i biomörker

23 juli 2018 12:12

En artikel skulle redogöra för en bok om Gotlands biografer. Som dotter till grundaren av Sudersandsbiografen kändes det roligt att få läsa vad som eventuellt hade skrivits om den. Ännu roligare kändes det när jag såg att pappas bio var en av författarens favoriter.

Känslan förbyttes dock till besvikelse efter att ha läst hela artikeln. Nu har jag inte läst boken men jag antar att det som står i artikeln i stora drag relaterar till vad som står i boken.

Min pappa framställs som en inskränkt bondläpp som aldrig hade besökt en biograf. Klipp från GA/HelaGotland:

"Bonden Arthur Normas ko dog och han ville inte att ladan skulle stå tom.

– Han själv hade aldrig varit på bio, så han ringde systern som bodde i Stockholm. Han ville veta hur det ser i en biograf och sedan byggde han efter hennes beskrivning, berättar Annika Marusarz.

Bonden Normans biostolar från 1953 har i dag fått stoppning, något som inte fanns från början.

– Det var vinröda stolar, för det hade väl systern sagt att det skulle vara, men det fanns ingen stoppning så det var kanske en miss, att hon inte hade berättat det."

Pappa var inte bonde, inget fel med att vara det men hans huvudsyssla var snickare. Som så många andra fåröbor hade han fler järn i elden för att få in tillräckligt med inkomster. Vi hade visserligen två kor men de bodde i ladugården tillsammans med en gris, en flock lamm och några höns som samtliga försåg oss med råvaror till en varierad kosthållning. Alla djur levde och hade hälsan när bion startades. Stugor till uthyrning och fiske var andra sysslor som bidrog till mat på bordet.

Pappa hade ingen syster. Min mamma var dock ursprungligen från Stockholm och hon hade en syster kvar där. Min moster tillbringade mycket tid på Fårö tillsammans med min mamma och pappa. Både mamma och moster var såklart delaktiga i skapandet av Sudersandsbiografen som ju naturligtvis var ett stort och vågat projekt av pappa.

Jag vet inte var författaren har fått sin information från, jag har i alla fall inte blivit tillfrågad. Historien blir kanske inte lika rolig om man tar reda på hur det verkligen förhöll sig men jag tycker att man som författare av en faktabok borde vara mån om att verkligen leverera fakta och inte påhittade historier av människor som inte har förstahandsinformation. Ett enkelt telefonsamtal hade räckt för att få korrekt information. Jag tog för flera år sedan tillbaka mitt flicknamn så det hade inte varit någon större utmaning att hitta mig.

Så jobbar vi med nyheter
Marita Norman