Det är spännande med pappor

7 november 2014 09:10

Det är sent och jag är trött. Har suttit hela kvällen och försökt skriva om pappor. Det är ju Fars dag i helgen och jag tänkte att jag skulle vara lite aktuell. Vanligtvis brukar de här texterna komma hyggligt snabbt och hyfsat smärtfritt för mig, men ikväll ville det sig inte alls.

Jag försökte ändå vara taktisk och liksom tillmötesgå det faktum att jag inte har någon levande pappa genom att skriva om andra varianter av fäder omkring mig. För att täppa igen kunskapsluckorna. För det är ju faktiskt så att jag inte har någon egen pappa att gratta imorgon på Fars dag. Jag vet inte hur det är att ha en pappa, i alla fall inte såhär i vuxen ålder. Så det är ju kanske inte så konstigt att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva i ämnet.

Jag tycker det är spännande med pappor. Inte helt utan avund älskar jag att lyssna på andras berättelser om sina. Jag har förstått att i min generation finns det ännu ganska många frånvarande fäder. Om inte fysiskt så mentalt.

Ringer vännerna hem så är det mammorna man pratar med, förutom om föräldrarna är skilda. Jag tror att skilsmässor som sådana har tvingat mången far att ta sig i kragen, medan vissa såklart helt tagit av sig kragen i samma situation.

Många tycks inte ha en särskilt nära relation till sina fäder. Man pratar om vind och väder och praktiska saker. Relationerna tycks så enkla och jag tänker att det kanske beror på att de inte är särskilt djupa psykiskt sett. På senaste har jag börjat fundera på om det gör så mycket? Kanske kan det vara skönt att ha en okomplicerad, ganska praktisk, men ändå ovillkorlig relation också. Kanske lägger jag lite för stort värde i det bråddjupa.

Nu så här fjorton år efter farsans död börjar jag känna att jag är på väg att bli ”färdig” med det värsta. Jag tror att jag har gått igenom alla de faser som jag tror att alla barn till bortgångna föräldrar går igenom. I början kunde jag till exempel inte minnas att något någonsin varit dåligt med min pappa.

Han var en hjälte i mitt minne. Några år senare kunde jag inte minnas någonting bra. Nu har jag kommit till den milda slutsatsen att jag hade en pappa som var bra på många sätt och mindre bra på vissa sätt. Precis som alla andra fäder.

Han var ingen hjälte, han var ingen förlorare, han var bra och han var mindre bra. Han var en helt vanlig människa som antagligen gjorde så gott han kunde efter sina förutsättningar. Jag kan se hela honom nu och hela mig själv och hela allt som var. Framförallt kan jag se det som var viktigt.

Han älskade mig och jag älskade honom.

Grattis alla pappor, på Fars dag imorgon. Lev.

Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com

Så jobbar vi med nyheter