Stor trängsel vid tösbordet på barnklädesauktion

29 september 2012 09:45

I veckan var jag på mitt livs första barnklädesauktion!
Barnklädesauktion är något som mammor ägnar sig åt, har jag förstått och jag kände mig därför ganska så vuxen när jag äntrade bygdegården där det hela skulle äga rum.
Ovanpå det kände jag mig både miljömedveten och ekonomisk när jag släpade in mina fyra papperskassar fyllda med kläder som barnen växt ut och som vi inte ansåg oss behöva spara till nästa barn, om det nu blir fler.

Det hela gick till så att man först skulle placera ut sina medtagna kläder på olika bord i lokalen. På borden fanns anvisningar om vilka storlekar som skulle placeras på vilka bord. Men en sak gjorde mig lite förvirrad. Där stod nämligen även könshänvisningar på lapparna. Kläder till ”töisar” skulle placeras på ett bord och kläder till ”sorkar” skulle placeras på ett annat.
Jag slängde ett öga på de olika borden och konstaterade snabbt att det var väldigt rosa på tösborden och väldigt grått och blått på sorkborden. Jag kände mig förvirrad. I mina kassar fanns kläder köpta på diverse pojkavdelningar. Kläderna hade dock aldrig burits av någon pojke. De var inte snoppmärkta, så att säga. Och jag undrade stilla, hur definieras ett pojkplagg för småbarn? Avdelningen där det är köpt, eller kroppen som burit plagget?
Jag tog mod till mig och lade upp mina ”pojk”kläder på borden märkta ”tös” ändå och hoppades på det bästa.
Sedan gick jag loss. Det var stor trängsel vid tösbordet. Och högen med kläder var enorm. Det var som att ha hamnat i himmelriket. Eftersom mina barn numera har gjort klart för mig vilka kläder det är som gäller, valde jag ut ett tjugotal knallrosa plagg med paljetter och placerade dem på scenen längst fram.
Eftersom det inte tillverkas så mycket kraftiga utebyxor i rosa fick jag ändå gå en lov borta vid pojkbordet. Där var det glesare bland mammorna och jag förstod direkt varför. Kläderna var ju så himla tråkiga och gråa.

Plötsligt blev jag filosofisk. Den lilla bygdegården förvandlades plötsligt till ett samhälle. Där fanns den glittriga, spännande, färgsprakande kvinnohögen. Och där fanns den gråa, tillbakahållna, buttra manshögen, rädd för att sticka ut och göra väsen av sig.
Sen blev jag politisk. Där fanns högen med så kallade ”tjejkläder”. Enorm. Intressenter som flockades, ivriga att få konsumera skönhet åt sina döttrar. Och där fanns högen med så kallade ”pojkkläder” där man såg till det praktiska framför det ytliga och lämnade kvar det mesta. Det blev så rysligt uppenbart hur vi med döttrar dels konsumerar mera och dels lägger ner med energi på våra barns utseende än de med söner. Uppenbart hur vi lär våra döttrar att deras utseende är av hög betydelse medan pojkarna lämnas åt sitt gråa, mörkblåa öde.
Auktionen drog igång och vid ett tillfälle uppstod en viss förvirring när ett par röda byxor kom upp till budgivning. Var de för pojkar eller för flickor? Stod det något på tvättlappen om saken? Till allas lättnad gjorde det det. Byxorna var tydligt märkta med pojke och en morsa norpade den direkt. De få plagg för pojkar med annan färg än grå, mörkblå och grön gick fortare än blixten. Pojkmärkningen var dock viktig.

Jag hade hiskeligt roligt i bygdegården den där kvällen och kom hem med en hel bärkasse full med kläder i alla färger förutom grått och mörkblått.
Till nästa auktion önskar jag klädhögar uppdelade endast utefter storlek. Jag önskar även att fler föräldrar till pojkar vågar ta en lov på flickavdelningarna och leta efter färg. Så stora snoppar har inte 4-åriga pojkar att de inte får plats i ett par röda byxor även om de skulle råka hänga på flickavdelningen. 

Så jobbar vi med nyheter