Högsta domstolen slog knockout på det svenska språket

19 september 2012 04:00

Det pratas ibland om klyftan mellan myndigheter och så kallat vanligt folk.

Om att det är så svårt att förstå det byråkratiska språket att det ytterst är ett hot mot demokratin. Mot din och min rätt att kunna ta del av beslut som påverkar oss. Om vår rätt att kunna säga ifrån.

För om budskapet inte når ut kan man bestämma vad som helst, ingen kan protestera.

I mitt jobb sitter jag dagligen med kommunala handlingar. Journalister kan ibland liknas vid tolkar. Vi läser och översätter så att våra läsare förhoppningsvis förstår sammanhangen.

Det är inte alltid helt enkelt det där, att tyda det byråkra-
tiska fikonspråket. Ibland undrar jag konspiratoriskt om det ens är meningen att någon ska förstå. Vissa stycken är så svårt skrivna att det måste vara gjort med avsikt, tänker jag.

Och då är ändå ord och språk mitt jobb.

Men i måndags slog Högsta domstolen till med en språklig knockout. Ett mästerverk i fikonspråksgenren. Ett alster av så hög litterär obegriplighet att den som författat det borde få en utmärkelse av något slag.

Det handlade naturligtvis om Ojnareskogen och kalkbrytningen. Vi var många som satt och väntade på yttrandet. Skulle det bli ja, nej eller kanske? Mycket står på spel, och HD:s roll är helt avgörande.

På eftermiddagen kastade vi oss över de få raderna och jag som anser mig vara en normalt begåvad person, måhända med extra fallenhet för just språk, jag fattade precis ingenting.

Jag trodde jag var dum i huvudet och frågade en kollega. Hon förstod inte heller. Jag kollade på internet, facebook och twitter - alla var som frågetecken. Vad menade Högsta domstolen? Var detta bra eller dåligt? Vad betydde detta egentligen?

Runt om i Sverige slet journalister, jurister och vanligt folk sitt hår över två meningar på sammanlagt 28 ord. Inte ens nu, två dagar senare, är innebörden glasklar.

Jag testade meningarna i lix, läsbarhetsindex, vilket är ett lätt sätt att se hur svårförstådd en text är. Domen blev hård och obarmhärtig: 60 poäng, vilket betyder "mycket svår
byråkratsvenska".

Då undrar jag stillsamt, har vi inte ett problem här?

Om vår allra viktigaste domstol, vårt högsta rättsliga organ, om de som jobbar där har hamnat så långt ifrån dem vars liv de i högsta grad påverkar att de inte kan förklara vad de gör och beslutar på ett sätt så att normalt läskunniga människor förstår, har de inte slagit knut på sig själva då?

För att tala klarspråk: Jag skiter fullständigt i hur många miljoner högskolepoäng i juridik de har och jag bryr mig inte om att de kan använda ord på 16 bokstäver utan att tänka efter.

Jag vill bara veta vad de bestämmer.

Det tycker jag inte är för mycket begärt.

Här är meningarna nästan ingen förstod: " Partiellt prövningstillstånd i fråga om vilken betydelse Miljööverdomstolens lagakraftvunna dom om tillåtlighet har vid den aktuella prövningen av tillståndsfrågan. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklaras vilande".

Veckans lista. Apropå språk, fem favoritskribenter just nu:

1) Fredrik Backman, flyhänt och underhållande bloggare och krönikör. fredrik.cafe.se

2) Kristian Gidlund, skriver vackert och hemskt i bloggen "I kroppen min". ikroppenmin.blogspot.se

3) Nils Schwartz, Expressenlegend. expressen.se

4) Behrang Behdjou. DN-journalist. dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/skribent/behrang-behdjou

5) Någon på Högsta domstolen. Man måste ha respekt för sättet att uttrycka sig. Även om man inget förstår.

Så jobbar vi med nyheter
Mats Pettersson