Därför flyger Pigge inte till Stockholm

4 november 2012 12:06

Medan färjan lägger ut lyssnar jag på ett vetenskapligt program i radion. Forskare i Lund kan nu bevisa att det går att läsa andras tankar.

Då kommer Pigge Werkelin, så jag stänger av radion och får därför inte veta om det finns anledning att oroa sig.

Kanske måste jag nu tänka efter först innan jag vågar tänka?

Pigge och jag träffas på färjan till Nynäshamn! Pigge åker färja! Han som har eget flygbolag (eller har han sålt det?)! Så naturligtvis frågar jag:

-Vad gör du här?

Han berättar att han ska till Stockholm och hämta hem en segelbåt, som han förhoppningsvis också ska hinna segla med, i alla fall några timmar.

Därefter håller han en längre monolog om varför han tycker det är bättre att gotlandsfärjorna går lite saktare än 28 knop.

Minimalt längre restid, billigare biljetter, ökad turism och mindre utsläpp. Flyget smutsar ner betydligt mindre än färjorna.

Enligt Pigge.

Själv är jag på väg till Åland för att äta buffé, köpa skattebefriad whisky och sitta och skriva på en bok, medan den underbara skärgården sakta flyter förbi på båda sidor om fartyget. Här får jag vara i fred. Ingen stressande vardag, inga telefoner, inget internet och inga högljudda slagsmål ute i trädgården mellan Pekka och de två nu könsmognas ungtupparna.

Ibland behöver jag sådana här utflykter.

Tillbaka från Åland blir det även ett dygn i Stockholm. Förmiddag, jag går genom stan på väg till Kulturhuset, mitt favorittillhåll i huvudstaden. Gatorna är fortfarande dyblöta efter nattens skyfall, men solen är på väg att skära sönder molntäcket och torka upp det våta. I kväll ska jag och mina två yngsta bandyfrälsta barn gå och se när Hammarby krossar Broberg på Zinkens damm. Jag har äntligern lärt mig Hammarbyklackens kampsång utantill.

Hammarbyyyy! Hammarbyyyy! Hammarbyyyy! HammarHammarHammarbyyyy... Och så vidare.

Det är bara någon månad sedan jag förra gången var i Stockholm, men under promenaden noterar jag att tiggarnas antal har ökat. Markant. Unga, gamla och många invandrare sitter på trottoarerna insvepta i filtar. Inga skyltar med tiggande text, inga vädjande röster, bara trötta uppgivna blickar och vid fotändan en skål med några enkronor.

På mindre än hundra meter fördelar jag mina mynt till sex personer, två män och fyra kvinnor. De höjer blicken och nickar ett tack. En lång dag insvepta i en smutsiga filtar har just börjat.

I Kulturhuset sätter jag mig med en mugg kaffe vid ett fönster ut mot det brokiga folklivet på Sergels torg, samtidigt som jag skriver det här. En äldre välklädd man, något yngre än jag, sätter sig vid bordet bredvid. Han berättar att han alltid, även på julafton, äter sin lunch här. Varmrätt, idag lax, och två glas vitt vin. Alltid. Han berättar också att han bor alldeles i närheten, på Regeringsgatan. Ingen familj, inga vänner.

- Här på Kulturhuset har jag efter pensioneringen tillbringat minst fyra timmar varje dag. Drar jag sen bort åtta timmar sömn, då blir det tolv timmar total ensamhet kvar på dygnet. Att det ska behöva vara så!

En timme senare. En väktare kommer och frågar den ensamma mannen hur han mår.

- Bra, svarar han.

- Det är vått på golvet, säger väktaren.

Mannen reser sig, även stolen är dyblöt. Han tittar på mig, ler ursäktande och går där ifrån.

Det blev kross på Zinken.

10-1.

Vi sjöng.

Så jobbar vi med nyheter