När Annika Marusarz, bokens författare, flyttade till Gotland 2002 slogs hon av hur levande biolivet var här.

– Biograferna här präglas en hjärtlig atmosfär. Ibland verkar fikapauserna och minglet vara viktigare än filmerna – det ser man knappast i Stockholm, säger hon.

Gotland har i dag ett dussin aktiva biografer och lär därmed vara en av de biotätaste regionerna per invånare i landet. Bara det förtjänar en egen bok, tänkte Annika Marusarz.

Artikelbild

| Boken är ett samarbete mellan Anna Ericsson, Annika Marusarz, Barbro Tryberg Boberg.

Och nu är den färdig; ”Från lada till salong” presenterar samtliga tolv biografer på ön i text och bild, från Sudersandsbion i norr till Burgsviks bio i söder.

Frånsett den hjärtliga atmosfären, finns det något som utmärker gotländsk bio?

– Det provisoriska. Mycket sker i bygdegårdar och gamla lador, som görs om till mer eller mindre tillfälliga visningslokaler av ortens eldsjälar. Det är fantastiskt fint faktiskt. Ta Sudersand, en av mina personliga favoriter. När korna dog bestämde sig bonden där att bygga om ladan till en bio. Men det fanns ett problem: Han hade aldrig varit på bio själv, så han visste inte hur en sån skulle se ut. Därför fick han fråga sin syster, som bodde i Stockholm, säger Annika Marusarz.

Det verkar med andra ord inte vara de inbitna cineasternas förtjänst att Gotland har ett så rikt biografutbud.

Artikelbild

| Från lada till salong – en bok i widescreen-format.

Man behöver heller inte ha sett alla filmer av Bergman och Tarkovskij för att uppskatta bioupplevelsen.

Annika Marusarz har gjort ”Från lada till salong” tillsammans med fotografen Anna Ericsson och formgivaren Barbro Tryberg Boberg – och ingen av dem kan beskrivas som typiska filmnördar.

– Om jag varit mycket på bio? Nja. Rondo några gånger, och så har det väl blivit något besök på Borgen, antar jag, säger Barbro Tryberg Boberg.

Och ändå gav du dig in i det här projektet?

– Jag gillar retro och 50-tal, och inget är mer retro än gamla biografer.

Formgivaren är inte ensam om att tänka i de banorna. Den biografdöd som tyckarna förutspådde blev aldrig verklighet – ändå förknippar de flesta bioupplevelsen med en svunnen tid.

– Det är inte samma sak i dag riktigt, nu när film blivit så lättillgängligt. Mina finaste biominnen kommer från Röda kvarn och Hansa – och de finns ju inte kvar längre. Fast jag ska erkänna att jag fortfarande blir gråtmild när jag slår mig ned i en biofåtölj. Inte för att jag är ledsen eller så, bara överväldigad av situationen, säger fotografen Anna Ericsson.

Det är lättare att drabbas i biomörkret än hemma i soffan, det skriver nog de flesta under på. Men man kan också bli överväldigad på ett mindre önskvärt sätt.

En av avdelningarna i boken består av citat från kända och okända gotlänningar, som kort får beskriva sin första biofilm. Dokumentärfilmaren Tina-Marie Qwibergs svar glömmer man inte i första taget: ”Exorcisten på Garda Folkbio. I pausen spelades Siw Malmkvist och jag kräktes i en papperskorg”.

Det är oklart om det var filmen eller Siw Malmkvist som framkallade reaktionen.