Landskapsmåleriet är sedan länge märkt med en trist hötorgsstämpel, i alla fall i sin mest traditionstypiska form.

Visst finns det undantag, särskilt när det rör sig om så kallade ”själsliga landskap”. Ett av de främsta exemplen i vår konsthistoria är Eugène Jansson, vars dova, blåa stämningsmåleri fortfarande trollbinder. Kritiker och konsthistoriker har slagit knut på sig själva i sina försök att förklara varför; att Janssons atmosfäriska Stockholmsvyer är fina att titta på räcker liksom inte. Numera ses de som ett uttryck för den sexuella längtan som konstnären länge tryckte ned.

Med andra ord: Eugène Jansson målade själsliga landskap, och alltså är det helt okej att gilla hans konst.

Artikelbild

| Smitterbergs landskapsbilder ramas ofta in av fönster.

Utställningsaktuella Charlotte Smitterberg kan beskrivas som en sentida arvtagare till Jansson. Vi uppfattar först och främst likheterna i färgpaletten, för även hos Smitterberg dominerar det blåa, melankolins färg. Men släktskapet går djupare än så. I Smitterbergs akryldukar projiceras det inre på det yttre, precis som i Eugène Janssons konst.

Grundmotsättningen anges redan i utställningens titel, ”INSIDE/OUTSIDE”. Ja, vi får se en hel del av utsidan i Smitterbergs bilder – sjöar, horisontlinjer och träd präglar motivkretsen – men synvinkeln är inte den vanliga. För det mesta ramas panoramat in av dörrar och fönster, som reser en sorts mur mot omgivningen.

Det klassiska landskapsmåleriet går ofta ut på att visa vår roll i ett större sammanhang. Här märks dock inga spår av mänsklig verksamhet; den enda människan vi indirekt anar är betraktaren, som intar en passiv roll i förhållande till den överdådiga naturen.

Ett tak och fyra väggar skyddar förvisso mot kylan, men tryggheten skärmar samtidigt av oss från omvärlden. Fönsterspröjsarna i Smitterbergs bilder låter sig lätt tolkas som galler i en fängelsecell.

Artikelbild

| Dörren är ett återkommande motiv på utställningen.

Den längtan som konstvetarna tillskriver Eugène Janssons konst gör sig påmind även i Charlotte Smittenbergs, tycker jag.

Men att längta är inte nödvändigtvis samma sak som att vara desperat. Dörrarna som står på glänt i Smitterbergs bildvärld släpper in ett varmt ljus i den blå interiören – ett hoppfullt tecken från världen som väntar på andra sidan.

Så nog är det landskapsmåleri som kan ses på Galleri Gotland den närmaste månaden besjälat i någon mån. Ja, och så är det förstås rätt fint att titta på också.