Kvinnoroll i klass med "Hamlet"

Författaren Gotthold E. Lessing brukar kallas Tysklands svar på William Shakespeare, och hans pjäs "Emilia Galotti" jämföras med Hamlet.

Teaterstycket handlar om heder och ära och om att göra det rätta.

10 februari 2011 04:00

Pjäsens motiv - en far mördar sin dotter för att rädda henne från vanära - är hämtat ur den romerska historien (Livius) men förlagt till 1700-talet och ett litet italienskt furstendöme.

Den vackra och kloka Emilia som är av enkel börd ska gifta sig med greve Appiani när fursten Hettore Gonzaga ser henne, blir förälskad och till varje pris vill ha henne.

Inför oss åskådare utspelar sig passion, våld, mord och våldsamma diskussioner om vad som är rätt och fel. Känslorna styr handlingen, personerna ändrar karaktär, skurken blir sympatisk, den oskuldfulla kanske inte är helt utan skuld...


Balansgång
Lessing arbetade vid det lilla hertigdömet Braunschweig och stycket sattes första gången upp år 1772 på dess hertiginnas födelsedag. Det är mitt i upplysningstiden, på andra sidan gränsen i Frankrike regerar Voltaire, Rousseau och Diderot.

Har en människa rätt att vara personligt lycklig? Får hon bejaka sina känslor? Här fanns inga självklara svar, ännu regerar övertygelsen om att man bör följa sin kallelse framför att välja kärleken och känslorna.

Lessing går balansgång, visar känslostormarna, passionerna men också den förfäran, och sorg ett rättskaffens liv kan leda till.

Kvar i dramat blir vissheten om att ha levat ett moraliskt liv och att ha fått dö en ärofull död.

Den maktfullkomlige fursten (Johannes Bah Kuhnke) klädd i vitt siden och silver, utstrålar liderlig dekadens och står i effektfull kontrast till den enkle sanne fadern (Göran Stangertz) i militäriskt enkelt svart, den onde kammarherren, som smider sina intriger i effektfullt svartblankt läder och den oskuldsfulla Emilia Galotti (norskan Kirsti Stubö) i asketiskt höghalsat linnetyg.


Sällsam fågel
Scenografin är formad som svarta tavlor i djupperspektiv där rummets dekor ritas med krita för att sedan suddas ut och förändras.

Enväldet understryks av ett golv täckt av petitioner med fursten vältrande sig i alkoholångor, passionen av att golvet dränkts i röda rosenblad.

Magdalena Åberg är sällsam fågel bland svenska scenografer som skapar mästerverk på mästerverk.

Regissören Tobias Theorell har en förkärlek till pjäser med poetiskt dubbeltydliga texter som Calderons "Livet är en dröm" och Stephen Sondheim/Ingmar Bergmans "Sommarnattens leende".

I "Emilia Galotti" har han tagit hjälp av bland andra dramaturgen Fanny Boethius. Alla tre sommarboende på södra Gotland där man får förmoda landskapet ger dem kraft och inspiration.

Det är en stark pjäs som ännu berör och med en kvinnoroll som är i klass med "Hamlet".

Min invändning är att den begåvade norska skådespelerskan Kirsti Stubö här inte riktigt lever upp till förväntningarna.

Kanske har det att göra med att svenskan med norsk intonation inte riktigt når ut.

Emilia Galotti

på Stockholms stadsteater

av Gotthold Ephraim Lessing översatt av Horace Engdahl

Regi: Tobias Theorell

Scenografi och kostym: Magdalena Åberg

Dramaturg: Cecilia Ölveczky och Fanny Boethius

I rollerna: Kirsti Stubö, Göran Stangertz, Lena B Eriksson, Johannes Bah Kuhnke, Andreas Kundler, Bengt Järnblad, Anders Johannisson, Kalle Malmberg, Petronella Barker, Åke Lundquist.

Så jobbar vi med nyheter
Marita JonssonText