En svart katt skyndar över Strandgatan och vinden viner i träden när besökarna samlas för att få sina ficklampor.

– Barnen vaknade klockan 05 i morse och är helt exalterade, berättar Jennie Schöön, mamma till Judith, sex år, och Betty, åtta år.

– Jag är jätterädd, säger Betty innan mörkret på museet omsluter dem.

Artikelbild

| Kanonkul men lite läskigt tyckte besökarna när en man med kula i sitt huvud döp upp i mörkret.

Besökarna uppmanas hålla varandra i hand och gå tätt ihop, för att ingen ska irra bort sig. Ett skelett lyser vitt i ficklampornas sken när ett hemskt vrål plötsligt får blodet att isa sig i ådrorna. Flera barn håller för öronen men deras mammor blir ännu räddare.

– Gick det bra, frågar de sina barn för att inte själva framstå som lättskrämda.

Under höstlovet sprider Gotlands museum kunskap om den gotländska historien på ett annorlunda och kusligt sätt. Museets pedagog Jeremy Hardy leder vandringen i ficklampornas sken, med kollegorna Lars Kruthof, Yvonne Eriksson och Sofie Olssons hjälp.

– Storytelling är det allra roligaste i mitt jobb. Att trollbinda folk med berättelser samtidigt som det händer saker runt omkring och man får ett litet drama, säger han.

Artikelbild

| Tove Åkesson delade ut ficklampor. När hon ska släcka i museets källare tycker hon att det känns obehagligt och skyndar alltid tillbaka upp igen.

Temat för vandringen genom historien är skräck och spökerier, men faktum är att det bland de anställda på museet pratas om att det faktiskt spökar på riktigt.

– Det skulle inte förvåna mig om det skulle spöka i den här gamla källaren som är 800 år gammal. På vissa håll är det lite kusligt, säger Jeremy Hardy.

Artikelbild

| Nattvakten Jeremy Hardy berättar och lotsar alla genom mörkret så att ingen blir kvar i prången på museet.

Han berättar att vissa i personalen känt obehag när de ska gå ner ensamma för att släcka på kvällen.

– Man känner sig iakttagen, som att någon går bakom en – men det finns ingen där, säger Jeremy Hardy.

Artikelbild

| Betty och Judith vaknade exalterade klockan 05, berättar mamma Jennie Schöön.

En liten dörr i väggen leder besökarna en lönnväg ner genom de medeltida murarna till källaren. Det är där personalen ibland tycker att det spökar på riktigt. Jeremy berättar att han kan se stora råttor med långa svansar springa förbi. Frågan är vad som skrämmer besökarna mest, men vålnaden som dyker upp ser läskigare ut än vad den är.

– Över hela världen tror människor på spöken. Är det inte konstigt då om spöken inte skulle finnas på riktigt, frågar sig Jeremy Hardy och flera i gruppen nickar instämmande.

En kungamördares dotter, en skadad man som fått en kanonkula i sitt huvud och andra sorgsna livsöden tycks leva kvar långt efter att de dött. Spökguidningarna på museet har blivit populära.

– Det är nästan fullbokat hela höstlovet till och med lördag, vi kör dubbla föreställningar varje kväll, säger Jeremy Hardy.