Det händer att han reflekterar över var han hamnat, Moqi. Lärbrokillen som satsade på fotboll och tränade med VIF Gutes A-lag i sent 90-tal men som kom att rikta fokus mot teatern efter ett år i Frankrike i gymnasieåldern.

– Du vet, när jag kom tillbaka hade jag druckit rödvin, läst Sartre och hade långt hår. Även om jag spelade lite i division 5 när jag kom hem visste jag innerst inne att det bara var en övergångsfas.

Han hamnade på de stora teaterscenerna till slut, efter mycket jobb och slit men också förutsättningar och driv. Helsingborg, Malmö, Oslo, Köpenhamn; Strindberg och Ibsen, ”Peer Gynt”, ”Figaros bröllop”, ”Fröken Julie” och ”Peter Pan”.

Moqi Trolin bor i Köpenhamn sedan 2001 då han började på Staterns teaterskola, ungefär motsvarande det svenska DI, Dramatiska institutet.

Han började sin sceniska resa som skådespelare, bland annat hade han en liten roll i Shakespeares ”Stormen” på Romateatern 1994. Men efter hand insåg han att det var regin som var hans värld:

– Jag hade behovet att få bygga de fiktiva universum det innebär att regissera en pjäs, när jag sedan gick regiutbildningen var det som att ”wow!, det är det här jag letat efter!”.

Han tackar sin lyckliga stjärna, säger han, att han lyckats som han gjort. Hur en ny värld öppnade sig och blev hans framtid efter att utbildningen var klar 2005.

– Skådespeleriet var aldrig riktigt min grej, jag kände mig som en outnyttjad talang...och så fick jag den här möjligheten.

Vad är det i teatern och scenkonsten som fångat dig så?

– Det finns väldigt mycket ”nu” på alla plan, det är väl det filosofiska svaret. Det händer live på scenen men det händer också i replokalen, det där flowet i nuet är livsbekräftande.

En annan del i ”nuet” är att han själv är delaktig fram till premiären, sedan släpper han uppsättningen som en drake som flyger sin egen väg. Det finns något vackert och sårbart även i det.

För närvarande, fram till prmiären den 3 maj, bor Moqi i en gästlägenhet i Århus på Jylland. Det blir så, många nätter på hotell och i lånade lägenheter. För även om Köpenhamn alltså är hans arbetsmässiga hemma och där dottern och dennes mamma bor så jobbar han både här och där, i stort och smått.

Det är just det som gör att hans lust aldrig falnat:

– Jag känner privilegierad, det är en hård bransch men jag kan ganska mycket välja vilka projket jag vill jobba med. Jag försöker byta miljöer för att inte fastna, ibland stora scener, ibland avantgarde-uppsättningar i någon källare, säger han.

Han säger att åren på Gotland format honom, uppväxten i Lärbro, åren på Fårösundsskolan och sedan gymnasiet i Visby, alla säsonger inom fotbollen.

– Den sociala strukturen är densamma inom teatern som inom lagidrotten; gruppdynamiken och att jobba mot ett gemensamt mål, säger Moqi.

Just nu är ”The Rocky Horror Show” inne i försäsongens intervallpass på Rävhagen, lite traggligt men det kommer att bli bra, premiären på Aarhus Teater är sedan den första vårmatchen på gräs, då är flåset på topp och timingen den rätta.

I någon mening har Moqi blivit dansk, han vet vad ”halfjärs” betyder (sjuttio, har googlat) och det händer att han tar ”en lille en”, men i hjärtat är han ändå gotlänning.

Det är så han säger det.

– Det är min starka identitet. Jag är där varje sommar och när någon frågar var jag kommer ifrån säger jag alltid Gotland.

Och om någon undrar över fotbollen – nej, har han inte lämnat idrotten. Han är rent av medlem av svenska författarlandslaget som spelar några matcher per år.