Vi får alltid höra det så här års: Julen, denna mångtusenåriga tradition, håller på att reduceras till ett kommersiellt jippo i mängden, snart i klass med black friday.

När länsteatern meddelade att Marie Nilsson Lind, Lee Gotvik, Erik Törner och Joel Kant, som drog fulla hus med ”Mina drömmars land”, redan skulle återförenas för en julshow blev jag lite fundersam.

Var detta ett cyniskt försök att slå mynt av succén i våras och somras? Från filmens värld vet vi att uppföljaren sällan är lika bra som originalet. Julrullen framför alla andra, ”Die Hard”, kan tas som exempel.

Artikelbild

| Marie Nilsson Lind, Erik Törner, Lee Gotvik och Joel Kant hittade varandra i föreställningen "Mina drömmars land". I fredags var det premiär för uppföljaren.

“How can the same shit happen to the same guy twice?” utbrister huvudpersonen i ”Die Hard 2”, då han inom loppet av två jular lyckats trassla sig in i två mer eller mindre identiska terroristkomplotter.

Repliken är talande för hur fånigt det kan bli när man, i hopp om att upprepa publikframgången, drar samma story igen.

Alltså undrade jag: Är ”Finns det några snälla barn” Marie Nilsson Linds ”Die Hard 2”?

Visst finns det gemensamma nämnare, för även Nilsson Lind & Co bjuder på mer av samma. Precis som i ”Mina drömmars land” blandas monologer med sketcher och musiknummer. Ämnesmässigt rör man sig också denna gång flyhänt mellan det komiska och det melankoliska; dråpliga anekdoter om missöden kring julfirandet följs av djupt tragiska berättelser om missbruk, psykisk ohälsa och den ständigt molande känslan att inte räcka till.

Artikelbild

| I musiknumren flyttas fokus till Erik Törn och Lee Gotvik.

Här anas en paradox: Fastän mycket av ”Finns det några snälla barn” kretsar kring Nilsson Linds dåliga självförtroende, så var det länge sedan hon framstod så här självsäker i sin scennärvaro.

”Mina drömmars land” kunde bli en smula irrande och långrandig emellanåt, anmärkte jag i min recension i februari – mera som en reflektion än en invändning. Bristen på struktur var ju trots allt motiverad; det var som om Nilsson Lind gick med myrsteg i koncentriska cirklar runt smärtpunkten, systern Josefins bortgång.

I ”Finns det några snälla barn” behöver hon inte förhålla sig till förlusten på samma sätt. Josefins namn nämns faktiskt aldrig i föreställningen. Blir effekten därmed mindre känslomässigt drabbande? Inte direkt.

Jag upplever snarare att ”Finns det några snälla barn” vinner på att vara mer fokuserad och stramare i formen. Att denna skillnad skulle ha något att göra med Josefin Nilsson kan dock vara en övertolkning från min sida.

Om Nilsson Linds drömband tycks tajtare vid den här premiären än förra, så beror det nog mest av allt på att de spelat tillsammans längre nu.

Tajt är det i alla fall. I musiknumren, där låtar av bland andra Rod Stewart och The Pogues hörs, flyttas strålkastarljuset generöst till de yngre förmågorna, i synnerhet multitalangerna Erik Törner och Lee Gotvik. Deras bitterljuva duettversion av Joni Mitchells ”River” hör tveklöst till kvällens höjdpunkter. Själv gläds jag dock lite extra åt det otippade valet att köra Tom Waits bluesiga ”Way down in the hole”; här får Erik Törner visa vad han är kapabel till med en gitarr i nävarna.

Nej, ”Finns det några snälla barn” är verkligen inte Marie Nilsson Linds svar på ”Die Hard 2”. Snarare påminner den om en tv-serie, som efter en lovande första säsong fulländar formeln i den andra.

Nilsson Lind och hennes band uppenbarar återigen ljuset i det kompakta mörkret, och jag vågar påstå att de gör det ännu bättre än sist.