Uttåg ur Nangijala

Isak Sundströms uppföljare till den hyllade debutskivan ”I den skinande gyttjan” är storslagen i det lilla, inser GT:s, till en början besvikna, recensent.

17 maj 2019 11:26

”I den skinande gyttjan”, Isak Sundströms solodebut under artistnamnet I.B. Sundström, var så dramatisk att den kunde framföras på Dramatens scen i januari 2018 utan att finare pannor rynkades.

Det är nog där den hör hemma, Ekstasorkens mytologiskt invecklade sagopop – alternativt på Strandgärdet under Medeltidsveckan. Steget från Pascals opretentiösa garagerock till detta föreföll enormt, kosmiskt till och med. När man lyssnar på ”I den skinande gyttjan” är det ibland svårt att veta vilken planet Isak Sundström lever på – och så j-vla bra.

Mina förväntningar på uppföljaren ”1592”, som damp ned i mejlkorgen utan förvarning för några veckor sedan, var således skyhöga.

Även denna gång kliar man sig i huvudet efter första genomlyssningen, men av rakt motsatta skäl.

På ”1592” råder det ingen tvekan om att planeten är jorden. Fantasy-inslaget, som i så hög grad präglade debuten, har tonats ned rejält; det dröjer sex låtar innan Sundström börjar sjunga om drakar. ”Dagen då draken kom”, som det spåret heter, utgör dessutom ett undantag. Texterna på ”1592” handlar mestadels om att pussas och hålla händer.

Och flöjtarna? Borta!

Musikaliskt rör det sig denna gång om ganska konventionella ballader i avskalade arrangemang, med tonvikt på framför allt sång och piano. Bra stuns i produktionen är det också.

Summa summarum: Isak Sundström har lämnat Nangijala och blivit som alla andra. Första reaktionen är besvikelse; jag saknar det episka anslaget.

Men episk är egentligen bara ett annat ord för berättande. Och den som lyssnar mer koncentrerat hör en berättelse som är minst lika invecklad som den på förra plattan.

Den sammanfattas bäst i ett spoken word-parti mot skivans slut: I vinden viskades en förunderlig och uråldrig visa om och om igen. Att lära har sin tid och att ingenting förstå. Att veta har sin tid och att glömma likaså.

”1592” börjar i det oskuldsfulla urtillståndet och med den första kyssen. Vi vet hur det gick för Adam och Eva i Edens trädgård.

När skivans jag tar en tugga av kunskapens frukt uteblir visserligen syndafallet, men den ljuva känslan ”att ingenting förstå” upphör och magpirret blir eftertanke.

Det är ingen paradise lost-berättelse i egentlig mening, mer en känslomässigt snårig vandring genom förälskelsens olika stadier – från gryning till skymning, och sedan kanske åter till gryningen.

Jag tänker mig att ”1592” helst ska spelas på en gammal jukebox i någon landsortssylta strax före stängning. Lite som i ”Twin Peaks”, med de där drömmande och vemodiga dansstegen över ett schackrutigt golv.

Nu lät jag säkert som en försupen vinrecensent, eller som en tripprapport på Flashback.

Men ”1592” är en egendomlig skiva, även om det krävs flera genomlyssningar för att man ska inse det.

Det är ett album som målar upp storslagna bilder i lyssnarens inre med små penseldrag, utan att ta hjälp av tomtar och troll (för det mesta, i alla fall).

Varje gång jag återvänder till den avtäcks nya lager i berättelsen, och varje gång blir den ännu bättre.

Visst, ”1592” är lättlyssnad jämfört med föregångaren, men världsbygget förblir magnifikt även i finputsad miniatyrform.

Isak Sundströms nya kanske inte hamnar på Dramatens scen. Den hade dock blivit ett mästerligt kammarspel på Intima Teatern – det är jag övertygad om.

Ny skiva

1592

I.B. Sundström

Så jobbar vi med nyheter
Edvin Högdal