Opolitiserade fack framtidens melodi

25 augusti 2009 04:00
Facken tappar medlemmar, mellan åren 2006 och 2008 minskade andelen av arbetskraften som är med i ett fack från 77 till 71 procent. För fackförbunden är det ett stort problem. Med minskade intäkter och färre medlemmar på arbetsplatserna kanske man inte längre förmår förhandla fram kollektivavtal.
I LO:s retorik är detta enbart alliansens och regeringens fel. Allt beror på de nya a-kassereglerna med branschrelaterad egenavgift. Kritiken brister i såväl självinsikt som omvärldsanalys.

Facken sätter i retoriken likhetstecken mellan a-kassa och fack. Det är fel, a-kassorna är inte facket utan enskilda, från facken skiljda organisationer. Kassorna får hela 95 procent av sina kostnader täckta av staten och därför måste de naturligtvis vara öppna för alla. Att facken organiserar vissa a-kassor gör dem inte till en del av facken.
Att man måste vara medlem i ett fack för att vara medlem i en a-kassa är en myt som facken odlat för att hålla medlemstalet uppe. När reglerna för a-kassan ändras får de nu ta konsekvenserna, de som endast haft a-kassan gemensamt med facket lämnar.

LO:s reaktion visar att man inte vill låtsas om denna realitet, att man till stor del byggt sin existens på förvaltande av a-kassor och andra statliga förmåner. Exempelvis är medinflytandet på arbetsplatserna knutet till det kollektivavtalsslutande facket och inte direkt till arbetstagarna, vilket vore det naturliga. Försvinner privilegierna facken fått av staten riskerar facken falla ihop som korthus, därför att medlemmarna inte tycker att facken i sig ger valuta för medlemsavgiften.

Fackens förmåner är en sida av deras inblandning i politiken. Facken har stött socialdemokraterna med pengar och opinionsbildning, vid makten har socialdemokraterna givit statliga privilegier.
Enbart tre av tio väljare sympatiserar nu med socialdemokraterna medan sju av tio arbetstagare är med i facken. Kopplingen till socialdemokraterna kommer därför ofrånkomligen i sticka i ögonen på många fackanslutna.

Lösningen är enkel, klipp de otidsenliga banden till politiken och redovisa öppet hur mycket pengar och annat indirekt stöd som gått till socialdemokratin. Ta diskussionen och gå vidare som ett fack för medlemmarna, inte för den socialdemokratiska maktapparaten.

Ett annat problem är att flertalet medlemmar nog inte känner igen sig i ledningens privilegier och lyxlöner. Att företräda ett arbetarkollektiv och samtidigt, som Vanja Lundby-Wedin, tjäna miljonbelopp varje år ger knappast ens sken av att man förstår villkoren för alla andra. Avståndet till golvet har helt enkelt blivit för stort.
Facken har en viktig roll och funktion att fylla i varje samhälle. Alla behöver kunna få hjälp av proffs i relationerna med sin arbetsgivare, där finns fackens kall och kärnverksamhet. LO behöver hitta tillbaka till kärnan istället för att krampaktigt värna statliga privilegier och inblandningen i politiken.
Så jobbar vi med nyheter