Psykisk ohälsa är skambelagt

29 februari 2012 04:00

"Jag vill inte att pappa skall vara med på BUP. Det känns som att jag inte kan vara ärlig då."

"Alla tror att det är bra nu, så jag vill inte göra dom besvikna."

Två röster från Bris Hjälptelefon som finns i årets Bris-rapport med temat psykisk ohälsa.

Det kan vara svårt att berätta att man mår dåligt. Ständigt dessa känslor av skuld och skam. Att barnet känner att det är fel på dem. Svårt också att hitta de rätta orden.


Rädsla att bli bestraffad
Många barn berättar inte hela sanningen ens då de söker hjälp eller har kontakt med en behandlare. Än svårare att berätta för en förälder eftersom barnet inte vill göra dem oroliga eller få dem att också må psykiskt dåligt. Eller rädsla att bli bestraffad. Bättre då att hålla tyst eller att ljuga.

Tänk efter. Hur svarar vi vuxna i vardagen när någon frågar oss hur vi mår. "Bra", säger vi nästan alltid, nästan automatiskt. Även om det inte är så. Därför att vi inte vill oroa eller föra in samtalet på de egna bekymren.

Bättre då att hålla tyst eller att ljuga. Vuxenvärlden har en förmåga att glida undan, att förtiga, att hålla god min. Inte oroa i onödan. Därmed kapslas bekymren in. Även vuxna kan behöva en "Bris-telefon".

För det är först i kontakterna med Bris som ett utsatt barn känner tillit, vågar öppna sig. En klok närvarande vuxen som anonymt lyssnar med respekt. Som kan ge ett och annat råd. Den psykiska ohälsan bland barn och unga är ett samhällsproblem som samhället inte orkar med, inte rår på, inte vill se allvaret med.

2011 hade Bris 4 545 kontakter om psykisk ohälsa, vilket motsvarar 17,5 procent av alla kontakter. Under samtalen kommer det fram tankar om självmord, självdestruktivitet och ätstörningar. Andelen flickor är dramatiskt hög, 87 procent jämfört med pojkar tolv procent.


Unga med psykisk ohälsa
Nu kräver Bris att beslutsfattare skall ta sitt ansvar och införa obligatoriska arbetsteam kring unga med psykisk ohälsa vid vårdcentraler i landet. I dessa team bör ingå kuratorer, psykolog, sjuksköterska och läkare. Att elevhälsan tillförs ytterligare resurser, inte minst skolpsykologer.

Dessa goda och omtänksamma resurser fanns en gång då staten hade ansvar för skolan. Så drabbades skolan av kommunalisering och besparingar, med stuprörstänkande. Det vill säga man analyserade inte konsekvenserna, såg inte helheten.

Så drabbades barn allt oftare av psykisk ohälsa med växande kostnader på andra håll i det kommunala systemet. Stuprörstänkandet tycks vara ett evigt bekymmer som inte ansvariga chefer och strateger rår på.


Stödundervisning och läxhjälp
Bris-rapporten för också fram att tydlig information måste spridas till barn och unga om vart man kan vända sig om man mår dåligt. Stödundervisning och läxhjälp kan också vara ett sätt att mildra den psykiska ohälsan.

Vidtar kommunerna (och regionerna) inte dessa åtgärder, ja då bryter man mot Barnkonventionen och mot barns och ungas rätt till vård enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Vilka åtgärder vidtas i Region Gotland när man nu tar del av allvaret i denna rapport?

Så jobbar vi med nyheter