Redan rakare i ryggen

22 februari 2013 06:00

Jag har äntligen fått arslet ur vagnen (eller är det tummarna ur arslet man får?). Äntligen har jag tagit tag i saken och fortbildar mig inom mitt yrke.

Jag är lärare och har jobbat som det sedan 1994, snart tjugo år! Jag har muttrat över hur dåliga (faktiskt) mina arbetsgivare har varit på att se till min fortbildning. Ibland har jag som andra lärare förbannat kommunaliseringen av skolan och att bristen på fortbildningsinitiativ kan sökas där men jag har jobbat privat också och det var inte mycket bättre där.

Jag har jobbat så länge nu att jag är inne på mitt tredje betygssystem. Och, jag ska erkänna det, utan att riktigt på allvar satt mig in i något av dem. Det har inte funnits tid, det har inte på riktigt anslagits medel och kompetenser för det. I det vardagliga jobbet på skolorna jag har jobbat så har jag fått prioritera annat. Eller beror det på något annat?

Jag blev övertygad av frun (man skulle kanske ha förväntat sig någon annan, men jag ska sluta gnälla) att söka lärarlyftet. Det är ett jäkla bassel för oss gotlänningar när vi ska iväg för en dag till, som i mitt fall, Linköpings universitet. Börjar föreläsningarna klockan tio på en tisdag så får jag ju åka dagen innan och det som för andra blir en dag borta blir för min del två.

Men det är väl värt det. Vilka proffsiga lärare vi fick lyssna på. Vad mycket som har hänt sedan jag själv gick lärarhögskolan. Nu för tiden är det lärare sådana som jag själv som efter ett tiotal år på golvet på en vanlig skola någonstans i Sverige tagit klivet och forskat. De har doktorerat i nya ämnen som inte ens fanns riktigt när jag ”låg i Uppsala”.

Didaktik heter det och handlar mycket om sådant jag som ”kliniker” faktiskt kan känna igen och relatera till. När jag satt där med de andra 24 lärarna från Sveriges alla hörn och lyssnade så väcktes en stolthet över att vara lärare som jag inte har känt på bra länge.

När man får hjälp med att sätta ord på det man faktiskt gör och man förstår att det man håller på med om dagarna faktiskt är en ganska avancerad sysselsättning och något man banne mig måste försöka sätta sig in i på ett djupare plan. Det är möjligt att lärarutbildarna försökte bibringa oss det då för tjugo år sedan men i så fall var jag inte mogen för det. Jag kanske är en ”late bloomer” för nu känns det jättekul och jag är rakare i ryggen redan efter den första av sexton resor.

Jo, så jag tänker att mitt relativa ointresse för fortbildning i mitt yrke har berott på något annat. Är det inte så att jag faktiskt själv inte tyckt att det varit så märkvärdigt? Snart alla andra yrkesgrupper åtnjuter som det verkar större prestige än en sketen mattelärare.

Förmodligen hade min självkänsla med stöd av omgivningens uppskattning och respekt under åren varit större med en utbildning och påföljande arbete som ”personal shopper” eller nåt i den stilen.

Avslutningsvis –ni alla mellanchefer i kommunen, se till att få iväg era underlydande på fortbildning. Det är ett billigt sätt att ingjuta arbetsglädje och stolthet. Gotland är av geografiska skäl isolerat och därför måste vi anstränga oss lite mer än andra för att inte också bli isolerade mentalt och intellektuellt.

Så jobbar vi med nyheter
Jonas Niklasson