Tankar kring min ålderdom

28 augusti 2013 06:00

KRÖNIKA

Jag tror att jag fått en föraning om hur det är att bli gammal. Som ett led i min egenpåtagna fortbildning som lärare sökte jag en kurs på distans. Jag ville läsa en introduktionskurs i genusvetenskap. Jag håller sedan ett par terminer en kurs i ämnet på folkhögskolan i Hemse. Häromdagen fick jag besked att min ansökan var struken. Jag hade inte ”tillräckliga förkunskaper”. Som vanlig svensk har jag satt mitt ljus under skäppan men nu jävlar! Kränkt, förbisedd och undrande skrev jag tillbaka att: ”Jag gick ut naturvetenskaplig linje 1986 och har sedan dess skaffat mig lärarexamen, en fil.mag. i systematisk botanik och snudd på en fil. kand. i filosofi. Jag vill veta vad det är för förkunskaper som jag saknar!

När jag skickat mitt upprörda mejl tänkte jag att de där ungdomarna som sitter och administrerar ansökningarna känner väl inte igen mina gamla utbildningar. Läroplaner och kursplaner har kommit och gått och de ställer sig väl lika undrande över innehållet i min utbildningshistoria som jag har undrat över vad äldres prat om ”realskola”, ”läroverk” och ”trebetygsuppsats” döljer för hemligheter. Jag har blivit en plötsligt uppdykande besökare från någon åldrad planet.

Jag tänkte på det där med att bli gammal när jag såg första avsnittet om äldreboendet som ska bli Sveriges bästa. Speciellt fäste jag mig vid farbrorn som efter ett aktivt liv med idrott och fysiskt arbete blivit sittande i rullstol. Med tårar i ögonen säger han att: ”det skulle vara roligt att kunna gå igen”. Tänk om jag blir sittande så där och ingen kommer ihåg mitt fina löpsteg och hur jag kunde klippa 150 lamm på en dag.

Tankarna vandrade iväg till Åvallegården i Klintehamn. Jag är med mamma på jobbet. Hon var föreståndare där. Jag sitter på sköterskeexpeditionen och ”skriver” på en skrivmaskin av märket Facit. Mamma står framför det enorma medicinskåpet och delar medicin i små färgade plastkoppar. Jag tycker hon är världens mest kompetenta. Hur kan någon människa veta vad alla mediciner är till för och komma ihåg vem som ska ha vad? I ”terapin” syr jag korsstygn med tanterna och slipar trägrejer med gubbarna. I terapin basar Britta Lyberg och hon kan allt. Vi hade rast också. Då fick vi kaffe och bullar. Dom gamla visade mig att dricka på fat. Man skulle ha en sockerbit i munnen. Det var grädde i kaffet. Gubbarna och tanterna såg glada ut. Tror jag det! Förmodligen pratade och bubblade jag oavbrutet och hade gluggar mellan tänderna.

Som sexåring fanns det inget skrämmande i att bli gammal och egentligen har jag kvar den där känslan av hur mysigt och välordnat jag upplevde ålderdomshemmet. Jag vet inte hur de vuxna upplevde sitt arbete då men sedan dess upplever jag att allmänheten inte anser att det har någon större status att arbeta med gamla. I kommentarsfälten på helagotland förstår jag också att många av oss andra som jobbar i välfärdens yrken har låg status. Jag säger till er: Monterar ni ner självkänslan hos de som ska vårda våra äldre och undervisa våra barn och ungdomar så får ni utbildning och äldrevård därefter.

Så jobbar vi med nyheter
Ämnen du kan följa