Sommaren då folk debatterade konsten

Det var sommaren då inget var sig likt i Visby och på Gotland. ”’Kom hit och vänd upp och ner på stan’ var vårt budskap till konstnärerna”, säger Staffan Laurin, en av arrangörerna.

20 januari 2019 15:00

Sällan har det diskuterats konst på Gotland som under sommaren 1993. Vad är konst? Kan vad som helst vara konst? Vad fan är det för dårar?

Med fler än en människa på samma plats var det praktiskt taget omöjligt att inte dryfta den utställning som pågick i stadens offentliga rum – Baltic Sculpture.

Från Östersjöländerna – från Finland i nordost och varvet runt ända upp till Norge – bjöds 20 konstnärer från tio länder in för att sätta fingret på den tid som då rådde.

Det var tidigt 90-tal, järnridån hade fallit, i såväl Irak som i det forna Jugoslavien rådde söndrande krig vilket medförde flyktingströmmar som nådde Gotland via Balkan och i Europa, liksom i Sverige, hade främlingsfientligheten börjat breda ut sig.

Fröet till skulptursommaren föddes inom Föreningen Gotländska konstnärer, GFK, där Helena Andreeff och Staffan Laurin var verksamma.

– Vi hade tidigt tentaklerna ut och insåg innan det verkligen hände att öst var på väg att öppna sig. Nu ville vi ta tempen på var vi var i tiden, vilka uttryck och kommentarer hade konstnärerna i de olika länderna till skeendet, säger Helena Andreeff då vi träffas i hemmet i Isums, Atlingbo.

Det har gått 25 år sedan de med sitt projekt ­– där också Johan Pousette och Jan Brunius var förgrundsfigurer, ivrigt påhejade av bland andra landshövding Torsten Andersson – upprörde och berörde en hel befolkning.

Om ni ser tillbaka, hade ni förväntat er ett sådant rabalder?

– Nej, säger Staffan Laurin. Vi trodde nog att det skulle röra upp en del, men inte på det viset. Kanske handlade det om revirtänkande, liksom ”det här är MIN stad”. Som alltid är människor rädda för det de inte förstår, säger Staffan Laurin.

I Visby stad placerades 20 installationer inom ramen för Baltic Sculpture, året före hade konstnärerna besökt ön och valt platser för sina verk.

Den 20 juni 1993 var det invigning med Gotlandsdricka och Mariekex och med kulturminister Birgit Friggebo på plats. Samtidigt öppnades utställningen Genius Loci där 36 konstnärer med direkt gotländsk koppling ställde ut verk över hela ön.

På stranden vid Lauterhorn, i en våtmark i Bläse, på Lörge udde i Kyllaj, bakom gamla cementfabriken i Valleviken, på östsidan av Sysne udde, i Hemse centrum och Marbad huvud i Sundre – överallt gick det att hitta utmanande konstverk.

Staffan Laurin och Helena Andreeff var själva representerade i Genius Loco. Staffan placerade verket ”Tid” i Agustas änge i Atlingbo och Helena använde Ekstakusten för sitt verk ”Oändlig rörelse”.

De tänker sig bakåt till en sommar då många gotlänningar helt tappade koncepterna.

– Alltså, folk blev så provocerade att de åkte runt och förstörde många av verken. Det handlade inte om ungar utan vuxna människor, berättar de.

Och nog fanns det de verk som fick debatten att blossa. Ni som var med då minns dem antagligen som i går:

Badkaret fyllt med skräp på klinten ovanför Domkyrkan, skapat av polske Krzysztof Bednarski.

De tre telefonkioskerna; en i havet, en på Strandpromenaden och en nedsänkt i ett av murtornen. En installation kallad ”Fjärrsamtal” av finska Maaria Wirkkala.

Den väldiga megafonen av trä riktad ut mot Östersjön, byggd av Ojärs Pétersons från Lettland.

De orientaliska mattorna, formade som tält i ett flyktingläger, på Paviljongsplan, skapat av svenska Gunilla Bandolin.

Oleg Tillbergs, Lettland, hundratals upphängda lakan i Östergravar.

Och inte minst den tyska flaggan upp-och-ned-vänd och på halv stång på Öster och sedemera flyttad till hamnen, Rafael Rheinsbergs kommentar till rasismens utbredning i hemlandet. En flagga som egenmäktigt halades ett antal gånger under sommaren.

Utställningen gav eko långt utanför Gotlands kust och genererade också massor av tidningsartiklar. De finns sammanställda i en 160-sidig bok, ett digert dokument av en debatthet sommar.

Många av konstnärerna nådde sedan internationella framgångar, Helena och Staffan skapade vänskapsband som håller än och många ortsbor fick saker att fundera över.

Och det är ju konstens främsta uppgift, menar de.

– Om man ”förstår” ett verk är av mindre betydelse, det viktiga är de associasioner det sätter igång hos betraktaren.

Två av verken från Baltic Sculpture står kvar än i dag. Dels den upplysta ”Stegen” vid Bilcity-rondellen, sakapad av dansken Ingvar Cronhammar, ett under av ingenjörskonst då den står stadigt utan stag också i de hårdaste stormar, och dels litauiske Gediminas Urbonas vinkelhake i sten. Den är placerad på Klinten ovan domkyrkan, strax intill Östersjöns författar- och översättarcentrum som invigdes 1992 och kom att bli del i kulturutbytet med Östersjöländerna.

Det var kultur- och fritidsnämnden, där Inger Harlevi då var relativt nybliven ordförande, som köpte in konstverken när krutröken lagt sig.

– Jag tyckte det var kul om vi kunde bevara några av verken. Det var verkligen en minnesvärd sommar som gav eko över hela Sverige och ut i världen.

Många gotlänningar blev irriterade, varför, tror du?

– Irriterade? De blev förbannade! Jag tror det krockade för mycket. Om det skett i, säg, Vällingby hade det inte givit samma effekt, men här tog det plats i det medeltida rummet.

Helena Andreeff och Staffan Laurin har funderat över hur det skulle vara att göra något liknande igen, men de vet inte, kanske är det inte ens möjligt.

Induvidualiseringen i samhällets alla delar skulle kunna utgöra ett hinder för plattformsbygge och nätverkande, tror de.

– Ska det bli något måste det komma underifrån, av de unga som är verksamma i dag. Men det är ingen tvekan om att Gotland skulle behöva skakas om igen!

1993

Det här hände också sommaren 1993.

Lasermannen John Ausonius åtalas för ett mord och tio mordförsök.

Första tåget passerar Eurotunneln under Engelska kanalen.

Simmaren Sarah Sjöström föds.

Så jobbar vi med nyheter
Magnus Ihreskog magnus.ihreskog