Ön som grävde bort sin framtid

22 augusti 2012 04:00

Om Nauru, ön som genom kortsiktig planering ödelade sin framtid, har tidigare berättats (april 2006) men för nytillkomna tar vi det en gång till:

Nauru, världens minsta republik både till yta (mindre än Fårö) och invånarantal, ligger i Stilla Havet. Så långt bort från Gotland man kan komma, ändå är likheten slående och oroande.

För Nauruborna har turismen varit en viktig inkomstkälla, eftersom Nauru liksom Gotland är en smått paradisisk ö.

Eller har varit. Liksom Gotland till stora delar består av högvärdig kalk, består nämligen det mesta av Nauru av fosfat, även den eftertraktad av den kemiska industrin. När fyndighetens värde och omfattning insågs av utländska intressenter vidtog början till slutet för den fagra ön.

För 40 år sedan påbörjades brytningen i allt större skala. I ett par årtionden sprängde och grävde man stora kratrar i ön och sålde ut berggrunden, vilket gav välkomna arbetstillfällen för öns invånare.

Visserligen måste man kontinuerligt öppna nya brott för att hålla produktionen uppe och arbetslösheten nere, och visserligen förfulade man i snabb takt den tidigare fagra ön och förstörde oersättliga naturvärden, men man ansåg att detta var det pris man fick betala för att behålla arbetstillfällena.

Brytningen debatterades självklart häftigt, men de tydliga konsekvensbeskrivningarna sopades bort med kortsiktiga ekonomiska argument, och beslutet om fortsatt brytning fattades i demokratisk ordning. Ett ekonomiskt uppsving följde. En kort tid var Nauru faktiskt det näst rikaste landet i världen, näst efter Saudiarabien, räknat i BNP per capita. I dag, trettio år senare, klassas Nauru som ett u-land.

De brytningsvärda mineraltillgångarna var naturligtvis inte obegränsade, och när de var uttömda försvann arbetstillfällena. Även inkomstkälla nr 2, turismen, sinade. Mineralbrytningen har nämligen förvandlat stora delar av den tidigare så fagra ön till ett öde och obeboeligt månlandskap, vilket inte lockar. Det står nu klart att stora naturvärden och kommande generationers livsmiljö till stora delar har offrats för att rädda arbetstillfällen under en kort period. I ett heroiskt försök att "restaurera" den ödelagda naturen satsades motsvarande 52 miljoner kronor, men projektet gavs upp på grund av förstörelsens omfattning.

Tillgången till färskvatten är nu mycket begränsad. Den numera blottade och porösa kalkstenen gör att regnvattnet omedelbart rinner bort. Man måste nu importera sitt dricksvatten. Öns befolkning har på tio år minskat med 20 procent då drygt 2 000 personer tvingats söka sin försörjning på annat håll.

Skövlandet av naturen liksom hasardspelet med dricksvattnet som insats känner vi igen, liksom det extremt kortsiktiga och okänsliga tänkandet framåt. I den mån det förekommer.

Man kan anta att man på Nauru ångrar djupt att det inte gjordes kraftfullare försök att finna alternativa arbetstillfällen innan mineralbrytningen gått för långt. För den ön är det nu ohjälpligt för sent. Går Gotland samma öde till mötes?

Så jobbar vi med nyheter
Peter Wrang