Åke Jolby brukade gå från Träkumla till slakteriet i Visby

Trots att brodern Erik var platschef blev det aldrig några favörer på arbetsplatsen, Åke Jolby berättar att han behandlades som alla andra i den stora arbetsstyrkan på 240 personer.
År 1939 började han och på den tiden tyckte man att slakteriet låg i utkanten av Visby. På senare år har staden växt ordentligt och kvarteret Fiskmåsen ligger numera mycket centralt.
Åke bodde på den tiden i Roma. Han var en spänstig ung man som varje morgon tog cykeln och gav sig av mot arbetet i stan i ur och skur. Senare flyttade han till Träkumla och därifrån brukade han gå till jobbet!
- När jag gick mot stan och kom till P18 visste jag att jag hade en halvtimma kvar. Jag småsprang mest hela tiden, berättar han.
Det här med motion var viktigt för Åke som var en duktig orienterare. På slakteriet bildade han och ett par andra jobbarkompisar ett lag och ställde upp i GA-Korpen år efter år. Det var oftast Gösta Lövkvist, "Klabben" Söderström och Stig Karlsson som var lagkamraterna. Företagslaget vann sex korpentävlingar!
På fritiden brukade Åke också träna tyngdlyftning vilket kom till nytta i det tunga arbetet.
År 1938 invigdes den då nya utvidgade fabriken vid Fiskmåsen och det var alltså i nya fräscha lokaler Åke fick börja arbeta.
Först var det fyra års lärlingstid. Under den tiden fick han utbildning ett halvår vid Charkuteriskolan i Stockholm och ett halvårs praktik vid Slakteriförbundet, också i stockholmstrakten. Det blev till att ta gotlandsbåten hem varannan helg. Det här var under kriget och slumpade sig så att den fruktansvärda katastrofen med gotlandsbåten Hansa inträffade en helg då Åke Jolby var kvar i Stockholm.
När han en vecka efter katastrofen skulle ta båten hem var det nervöst. Gotlandsbåten hade militära följebåtar för säkerhets skull.
- Det var ganska grov sjö och vågorna slog upp över däcket där man hade ställt en personbil som skulle fraktas till Gotland. Plötsligt small det kraftigt och vi trodde att katastrofen var ett faktum. Det visade sig dock inte vara en torped eller en mina utan den dåligt surrade personbilen som kom i rullning och törnade emot fartygets överbyggnad, berättar Åke Jolby.
Vid slakteriet i Visby arbetade Åke med att blanda korv. När han var 21 år ryckte han in till militärtjänstgöring vid I18 i Visby. Det var under beredskapstiden och Åke blev kvar i det militära under hela tre år. Han fick utbildning och blev till slut fanjunkare och såg framför sig en framtid som yrkesmilitär.
Han trivdes bra med det militära men brodern Erik låg på och ville att Åke skulle komma tillbaka till slakteriet eftersom man behövde utbildat folk. Åke valde att hoppa av den militära banan. Han var nygift med Inga-Britt (född Nilsson).
Inga-Britts föräldrahem, banvaktsstugan, låg vid järnvägsövergången alldeles intill slakteriet. Fadern arbetade vid järnvägen och hade ansvar för den del av spåret som gick ned till Visby hamn från slakteriet. Inga-Britt minns hur hon fick hjälpa fadern att med en handdriven dressin ta sig ner längs spåret till hamnen för att inspektera.
Att bo intill slakteriet kunde ha sina nackdelar eftersom det luktade illa från fabrikens skorsten. När Inga-Britt och Åke var nygifta bodde de i en lägenhet i Gutebacken och där var det hampfabriken som stank.
Med hjälp av järnvägen fraktades bland annat djurkroppar som skulle med båten. Åke fick ibland hjälpa till med att lasta dessa djurkroppar på båten. Man hade ett vitt skynke som täckte ryggen och upp över huvudet så att man inte skulle få för mycket blod på kläderna då man bar de tunga kropparna på ryggen.
Åke berättar att under kriget skulle grisarna gödas så stora som möjligt, långt ifrån dagens magra ideal, detta förde med sig att det kunde bli väldigt tunga lyft ibland. För en ung man som tränade tyngdlyftning på fritiden var det här arbetet dock rena styrketräningen.

Åke arbetade dock mest i det som kallades "hacken". Här hackades det som sedan skulle bli korv och leverpastej.
- Jag arbetade aldrig med slakten, konstaterar Åke.
Det var ett farligt arbete och det hände olyckor. Åkes ena hand vittnar om detta, han råkade få in den i svålmaskinen och kapade yttersta leden av pekfingret. Han berättar hur han efter olyckan fick sitta och vänta på att en av slakteriets lastbilar kunde skjutsa ner honom till lasarettet.
Åke hade växlande arbetsuppgifter och fick bra kontroll på vilka produkter som fick det att vattnas i munnen på gotlänningar.
Den rökta gotlandsmedvursten gick åt fort i affärerna och en annan produkt som var mycket populär var bräckkorven. Åke hade recepten i huvudet.
Han kunde tillverka 150 kilo leverpastej per dag av 50 kilo magert fläsk, 50 kilo fett fläsk och 50 kilo lever. Istället för tryffel, som var alltför dyrt, använde man en svamp, en riska, som färgades svart.
Han fick också göra ordentliga storkok med ärtsoppa.
Åke och Inga-Britt Jolby byggde en villa på Sandövägen i Visby år 1951 och Inga-Britt tyckte att det var som att flytta ut på landet. Det låg till och med en bondgård på vägen till stan och runt villorna på Sandövägen var det nästan bara åkrar.

År 1959 var Åke Jolby en av delägarna till en minkfarm i Bro. Under fyra år hade han två arbeten varje dag, slakteriet och på kvällarna minkfarmen, men sedan slutade han på slakteriet och det blev ett uppehåll på sex år då han enbart ägnade sig åt minkarna - han trivdes dock aldrig med den hanteringen.
I samband med att slakteriet flyttades ut till Lundbygatan i Visby började han arbeta där igen. Trots rationaliseringarna i samband med flytten var arbetsstyrkan över 200 personer på den nya anläggningen. Åke blev kvar där tills han pensionerades. Han tyckte att det kändes vemodigt att gå i pension efter ett långt arbetsliv:
- Den första månaden var värst!
För att råda bot på saknaden av arbetskamraterna finns slakteriets pensionärsklubb, cirka 70 personer, som brukar träffas en gång om året för att tillsammans äta kött- eller ärtsoppa, göra utflykter och ägna sig åt gamla minnen.