"Grottdykning kan ge sinnessjukdom"

Varje år brukar speleologerna, grottforskarna, upptäcka en ny bit av Lummelundagrottan vilket skapar tidningsrubriker.
Vid bildandet av Sveriges Speleologförbund år 1966, hade man upptäckt 1 300 meter och idag, 40 år senare, har man dokumenterat över fyra kilometer.
Grottdykarna upptäcker dock att grottsystemet blir allt trängre och det medför en enorm psykisk ansträngning för dem att vistas längst in i grottan.

Gotland2006-05-24 06:00
Aron Juhlin skriver i SSF:s tidning "Grottan", att Lummelundagrottan under de senaste åren har blivit allt mindre attraktiv som utforskningsmål för förbundets mest aktiva forskare.
Allt färre kommer till grottan för att delta i utforskningar som leder till att nya meter grotta. De få meter som har hittats de sista åren, ligger i aktiva systemet och det är grottdykarna som står för dessa fynd.
Aron Juhlin skriver: "Efter många års envist dykande kom vi 2005 fram till att det enda rätta är att sluta dyka i det aktiva systemet."

Alla sinnen rubbas
Juhlin menar att grottdykningen innebär en enorm psykisk ansträngning, eftersom alla sinnen rubbas. Vattnet gör dykaren döv, balanssinnet förlorar referenspunkt och sikten gör dykaren blind.
Att känna sig igenom grottan är en omöjlighet, då gången är full med djupa sprickor och bara en av dem är den rätta. Kylan är också ett stort hot.
Aron Juhlin skriver vidare att det tillstånd som dykaren upplever under grottdykningen, med vetenskaplig bevisning leder till sinnessjukdom. Ju längre in i grottan dykaren kommer, desto sämre blir förutsättningarna och ju längre tid dykaren befinner sig i detta tillstånd, desto farligare blir det.

Vill inte tillbaka
Ytterst få har varit längst in och de som har varit där vill inte dit igen, skriver Juhlin.
Sumpdivers, som grottdykarna kallar sig, är en förbrukningsvara, enligt Juhlin. De flesta som är intresserade provar bara på och några stannar kvar i några år.
"Vi har inte längre någon rekrytering och den kunskap som finns i förbundet riskerar att dö ut. Dagens aktiva dykare inriktar sig alltmer på dykning som liknar den traditionella grottdykningen med bättre sikt, mera plats och större möjligheter till hjälp vid en eventuell olycka. Man väljer helt enkelt en dykning som är mindre riskfylld."

Början till slutet
Aron Juhlin frågar sig vad man ska göra med Lummelundagrottan, innan det är för sent.
"Ska vi lugnt sitta i solstolen, bli bjudna på middag och berätta att det förmodligen finns en åtta kilometer lång promenad innanför Trespegelsalen? De tror på vad vi säger men inte i hur många år som helst", skriver Juhlin.
"Att spränga ytterligare en ingång till grottan är ingen garanti för ett visst antal meter men det är början på slutet och vi vill kanske inte ha ett slut?"
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om