Eldning i bostäder anses ge upphov till miljöfarliga utsläpp, och därför har nya regler föreslagits för vedpannor, kaminer och vedspisar.

Men reaktionerna har varit starka. Facebookgruppen Vedspisupproret har funnits i drygt ett år och har fortfarande drygt 18 000 synnerligen aktiva medlemmar. De är rasande på de nya regler som föreslagits av miljöskäl för det som Boverket kallar "rumsvärmare", dit de gamla vedspisarna räknas.

Jag blev förvånad själv. Men vedspisen är inte vilken eldstad som helst, säger Rasmus Norling, byggnadsantikvarie och länsombud i Svenska byggnadsvårdsföreningen, som tog initiativet till upproret förra vintern.
Artikelbild

| – Vi har märkt en liten förändring på marknaden för begagnade vedspisar sedan snacket om regeländringar började, fler försöker sälja av sina gamla spisar. Men fortfarande går det att byta ut en gammal spis mot en begagnad, säger Fritte Lindström, vedspisansvarig på Nacka byggnadsvård utanför Stockholm.

Testning och godkännande

Reglerna innebär att man inte får sätta in en gammal spis i ett befintligt hus – för att få monteras in måste spisen vara CE-märkt och testad ur miljö- och effektivitetssynvinkel.

Det har retat upp Vedspisupprorets medlemmar så till den grad att de skickat vedträn med protester till Boverket och Regeringskansliet, och därpå till och med hela järnspisar.

Vedspisen är en del av vårt kulturarv, den finns i djupet av vårt hjärta. Det är därför många reagerar så väldigt starkt. Men det är också en symbol för konflikten mellan stad och landsbygd enligt Rasmus Norling.

Det sparas inte på vare sig sarkasmer eller rykande skällsord på Facebooksidan. Det går också att ana konspirationsteoretiska resonemang bakom en del av inläggen, som att det finns ekonomiska intressen inblandade. Men mest av allt osar de rödglödgad vrede, lika rykande som en trulig järnspis eldad med surved.

Reglerna är en skrivbordsprodukt som har väldigt lite med verkligheten att göra. De är också väldigt godtyckliga. Det kommer att bli olika tillämpning från olika handläggare, det har vi kontrollerat med en enkät till kommunernas byggnadsnämnder, säger Rasmus Norling.

Ilskan gäller också prisskillnaden mellan gamla och nya vedspisar – och kvaliteten, som enligt Rasmus Norling är högre på de äldre.

Vi är inte emot miljötänkande, men vedspisar är effektiva ur miljösynvinkel. Det är också mycket fråga om myseldning. Nya vedspisar är tillverkade utomlands, som i Kina, och det är väl inte heller särskilt miljövänligt att skeppa hit dem.

Bakläxa från regeringen

Gruppens påverkansarbete har kanske redan gett resultat. Boverket har efter alla protester fått regeringens uppdrag att utreda reglerna igen.

Vi vill inte ta ut något i förskott. Vi vill vänta och se. Men jag tror inte att Vedspisupproret kommer att dö ut, det är en folkrörelse som jag tror kommer att utvecklas. Byggnadsvård och återbruk ligger i tiden, säger Rasmus Norling.

Nog kan man fundera över varifrån all denna spiskärlek parad med osande ilska kommer ifrån – frågan rör trots allt inget totalförbud, järnspisen som byggnadsinventarium kommer att leva kvar.

Fingrat på det privata

Jonas Engman, etnolog vid Nordiska museet, tror att det handlar om att staten nu fingrat på det som finns i var mans egen mest privata vrå.

Vedspisen står för en tidigare samhällsform då vi hade självhushållning. Här finns nostalgi. Jag gissar att man ser det som en rättighet att elda och värma sig själv utan att staten blandar sig i.

Spisvärmen är helt enkelt en högst privat angelägenhet.

Storsvenskar

I hemmet bestämmer jag, och då får miljö och klimat stå åt sidan, tycker man. Storsvenskar ska inte komma och bestämma från Stockholm, det blir en reaktion mot regelsamhället. Vedspisen blir en symbol.

Han tror också, liksom Rasmus Norling, att det går att se större politiska mönster i Vedspisupproret som handlar om konflikten mellan stad och landsbygd.

De som är med i den här gruppen är nog inte någon homogen grupp. Men jag tror inte att den mest består av urban medelklass, det är nog mest folk från landsbygden. Det är nog många av dem som tycker att den är eftersatt.

Det är något av en parallell till rostbältesmissnöjet i USA, förklarar han. Ilskan bottnar både i ett missnöje med och i ett försvar för en livsstil. Att gruppen efter ett år, och delvis med en seger i sikte, fortfarande är aktiv ser han som ett tecken på att den står för något större än bara järnspisens framtid.

Det här är inte en enfrågegrupp, det är också en politisk fråga, säger Jonas Engman.