Gotlands Allehanda Senaste veckan har barnbidraget debatterats efter inpass från ungliberalt håll om att det borde behovsprövas. För den som inte ser ett egenvärde i höga offentliga utgifter låter det spontant bra. Det är klart att alla inte borde ha rätt till bidrag.

Haken är dock att barnbidragen är sällsynt vällovliga och har mycket hög träffsäkerhet. Alla som har barn får höjda levnadsomkostnader. Enligt SE-bankens beräkningar kostar ett barn minst 1,4 miljoner kronor fram till det fyller 19 år. Att staten under den tiden bidrar med 1250 kronor i månaden eller totalt 270 000 kronor i barn- och studiebidrag är inte orimligt. Jämfört med de flesta andra bidragssystem är det ganska liten andel som det allmänna bidrar med och barnen är de som i nästa led ska föra samhället vidare.

Skulle barnbidraget behovsprövas uppstår höga tröskeleffekter där det inte skulle löna sig att arbeta mer eller att ens gå från arbete till bidrag. Marginaleffekterna är redan höga och diskussionen idag handlar ofta om motsatsen. Till exempel att den som får försörjningsstöd borde få behålla det under någon tid för att locka till arbete just genom sänkt tröskeleffekt så att arbete lönar sig. Behovsprövat barnbidrag skulle skapa sådana bidragsfällor för alla barnfamiljer.

Barnbidragets hantering är dessutom mycket enkel och kostnadseffektiv. Ska förhållanden prövas, inkomster anmälas, dispenser sökas så kommer kostnaden för administrationen att stiga.

Det kanske viktigaste är dock att barnbidraget är en del i ett framgångsrikt system kring barnen. I Sverige skaffar man barn. Även de med utbildning. Enligt EU-statistik så skiljer svenska mödrar ut sig genom att vara högre utbildade än sina europeiska systrar. Liknande är det bland männen, men det är inte lika tydligt där, lika eller högre utbildade fäder finns i fler länder.

Genom att vi har barnbidrag, möjlighet till föräldraledighet, ledighet för vård av sjukt barn, tillgång till förskolor, skolor och universitet så skaffar alla grupper i samhället barn. Det är till och med så att det finns en tendens att högre utbildade är mer benägna att skaffa barn än lägre utbildade för att man har råd och möjlighet att kombinera karriär och barn. Det är inte en självklarhet på alla håll i världen. Innan man ändrar eller slår sönder ett sådant system bör man ha väldigt klara motiv om vad man vill uppnå och varför.

Det är klart att det finns problem i statens stöd till föräldrarna. Exempelvis tendensen att bidragssystemet i för hög grad gynnar separationer och skilsmässor snarare än att stödja bestående familjetrygghet. Likaså ser man att systemet gör att den som skaffar väldigt många barn kan hålla sig borta från arbetsmarknaden eller krav på arbete väldigt länge, vilket inte var meningen.