Ledare Gotlands Folkblad Det känns nästan omöjligt att fortsätta skriva om regeringsbildningen. Dels för att det är svårt att krama något intressant ur en så sönderanalyserad situation, dels för att allt som skrivs snabbt riskerar bli inaktuellt. Har vi lärt oss någonting sedan valdagen är det att inte ta någonting för givet - nu går det undan i kvarteren runt riksdagshuset.

Pudelns kärna handlar om mandatfördelningen i riksdagen, om Liberalernas och Centerpartiets vägval och om de stora partiernas kompromissvilja.

Hur har det gått för tidigare koalitionsregeringar? Historien kan måhända ge oss en fingervisning om hur framtiden kan arta sig.

Under sex år på 1950-talet regerade Socialdemokraterna och Bondeförbundet tillsammans i koalition. Även om många av de historiska stegen mot byggandet av välfärdsstaten togs under de tidigare mandatperioderna, var detta en högst produktiv tid i svensk politik. Här formades delar av det moderna Sverige, i samverkan mellan socialdemokrater och bondeförbundare. Det var ingen lätt uppgift att komma överens, och heller ingen friktionsfri regeringstid, men kraften i koalitionen möjliggjorde en hög reformtakt. Regeringen sprack 1957, bland annat på grund av svårigheten att komma överens i ATP-frågan.

1976 fick Sverige sin första borgerliga koalitionsregering på flera decennier. Under statsminister Fälldin bildade de tre borgerliga partierna en koalitionsregering som kom att bågna under trycket av kärnkraftsfrågan, vissa skatteförslag och borgerlig osämja. Efter två turbulenta mandatperioder förlorade de borgerliga partierna valet 1982, men återkom i regeringsställning under Bildt 1991. Också detta en koalitionsregering, fast i minoritet. Den mest framgångsrika borgerliga koalitionsregeringen var utan konkurrens regeringen Reinfeldt under sin första mandatperiod. Tack vare en solid riksdagsmajoritet och ett gemensamt utmejslat program kunde reformtakten hållas hög. Som socialdemokrat har jag naturligtvis flera - och enorma - invändningar mot regeringen Reinfeldts politik. Men som hantverk fungerade det politiska arbetet effektivt.

Vad är lärdomarna? Som Tage Erlander skrev i sin dagbok 1951, precis innan Socialdemokraterna och Bondeförbundet ingick samarbete: "vi måste veta vad vi ska ha majoriteten till innan vi skaffar oss den". Ska en koalitionsregering överleva och dessutom vara politiskt effektiv måste det finnas en klar och tydlig agenda för alla parter som ingår i samarbetet. Det måste finnas ett högre gemensamt politiskt syfte som kan tjäna som rättesnöre när det alldeles oundvikligen blir gnissel och konflikter.

Skulle exempelvis S, tillsammans med MP, C och L, kunna ingå i en sådan koalitionsregering? Det är inte omöjligt. Det kommer krävas svåra uppoffringar av samtliga partier. Men om det högre syfte är att garantera ett stabilt styre, reformer som moderniserar och gör hela Sverige mer jämlikt, och bevarar integriteten i det politiska systemet skulle en sådan regering kunna fungera.