LEDARE GOTLÄNNINGEN Den här ängsligheten kring hur Sverigedemokraterna ska ”hanteras” får ofta helt orimliga proportioner.

De olika partierna kastade länge gris med SD mellan sig. ”SD är ett borgerligt parti!”. ”Det är det inte alls, det är ju er de vill vara med”.

Hela Decemberöverenskommelsen grundade sig på att låta blir att lägga egna förslag av rädsla att SD skulle rösta på dem.

Även om Sverigedemokraterna i sig är orsaken till det dödläge som präglat svensk politik sedan valet, har fokus styrts om från detta till de andra partierna.

Hur ska de samverka och jobba om man bortser från Sverigedemokraterna? För det är trots allt en sak man är ense om, även om somliga bara i retoriken, att hålla SD utanför när en majoritet ska bildas. Då blir det svårt. Hur ska gamla skiljelinjer brytas för att skapa nya samarbeten?

Det är en process som är trög, som gör ont och som kommer att leda till anklagelser om svikna löften. Åt endera hållet.

Men en faktor i dessa diskussioner som verkar omöjlig att få bukt med är sammanblandningen av vad man menar med stöd och vad man menar med inflytande.

Att hålla SD utanför den yttersta makten, det vill säga regeringsnivå, är avgörande och en viktig gräns att hålla.

Men det inflytande och de mandat Sverigedemokraterna har fått av väljarna är något helt annat.

Ett politiskt förslag från något annat parti som får stöd av SD är självklart inte ett samarbete.

Däremot om SD kräver något i gengäld för detta stöd, och får det, då är en gräns passerad.

Det verkar för vissa omöjligt att ta in denna avgörande skillnad.

Inte minst på sidan här intill som återkommande påstår att allianspartierna på Gotland gett SD makten att avgöra i alla frågor där de traditionella blocken inte är överens.

För det första är det väljarna som gett SD denna makt, för det andra finns det inget problem med denna matematik, att det förslag som har störst stöd vinner kallas demokrati.

Ibland blir det de borgerligas förslag som vinner, ibland de rödgrönrosa. Att vara vågmästare betyder självklart inte att det är SD:s politik som vinner när inga av de andra får majoritet för sina förslag. Att man ens ska behöva förklara detta är faktiskt helt orimligt.

För Gotlands del hade det dessutom inte spelat någon roll eftersom de gotländska sverigedemokraterna inte har några egna politiska förslag. De ser sin roll just som röstboskap, att bestämma vilket av de andras förslag de ska rösta på.

Nu står partierna i riksdagen vid vägs ände. Kanske står det klart redan denna vecka vilka överenskommelser som hållit hela vägen till en statsministeromröstning.

För Löfven talar att många svenskar hellre vill ha en mittenregering än en med övervikt åt höger.

Hellre liberal än konservativ.

För Kristersson talar att de rödgröna partierna i riksdagen saknar en majoritet av folkets stöd.

Räknar man alla mandat i riksdagen så har de rödgröna 144 av 349 mandat, medan 205 mandat inte stödjer den rödgröna politiken.

Om en eventuell M/KD-regering bryter löftet och bygger sin politik på SD-stöd kan den enkelt röstas bort.

Precis samma gäller om en S-ledd regering visar sig trolla bort de överenskommelser man eventuellt kommit fram till med C och L.

Då åker Löfven ut med en smäll.Igen.

C och L har alltså hela makten i sina händer. Trots bara 51 av riksdagens 349 mandat.