GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR 2019 blir ett viktigt år för EU. I vår är det val till Europaparlamentet. Under hösten ska en ny EU-kommission – EU:s “regering” – tillsättas.

Storbritannien ska lämna EU och ett avtal ska till slut skrivas under av parterna. Året blir också speciellt eftersom Rumänien för första gången agerar ordförandeland i EU. Landet blir därmed värd för Ministerrådet.

Att Rumänien, ett land som styrdes av kommunistdiktatorn Nicolae Ceaușescu fram till 1989, nu axlar rollen som ordförande i EU kan ses som en seger för ett enat Europa och för liberalismen.

Rumänerna behöver i dag inte frukta säkerhetspolisen Securitate eller den ökända och absurda familjepolitiken, som straffbeskattade alla familjer med färre än fem barn. I dag är landet en demokrati med uppåtgående tillväxtsiffror.

Ändå är det många som ställer sig skeptiska till att landet tar över ordförandeklubban. EU-kommissionens nuvarande ordförande Jean-Claude Juncker har uttryckt sitt missnöje.

Rumänska politiker har ifrågasatt om landet verkligen klarar av uppdraget. Den svenska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström skriver i en debattartikel i Expressen (27/12) att det rumänska ordförandeskapet är “oroande”.

Kritikerna har rätt i att Rumänien har många problem. Inte minst med den enorma korruptionen som genomsyrar allt från sjukvård till politik och näringsliv.

Det har varit mer eller mindre cirkus kring de anti-korruptionsdomstolar som införts för att försöka stävja problemet. Rumänien har en lång väg kvar att gå för att klassas som ett land med välfungerande institutioner och en transparent statsförvaltning.

Andra problem rör de stora klassklyftorna och den romska befolkningens socialt utsatta situation.

Alla dessa problem var dock mer eller mindre välkända när landet gick med i EU 2007. Den fråga som måste ställas nu, efter tolv år i unionen, är hur EU kan påverka Rumänien i rätt riktning. Ständiga hot om att minska det nationella självbestämmandet till förmån för EU-lagstiftning och sanktioner kommer troligtvis inte att hjälpa.

Västeuropa måste förstå att de forna kommuniststaterna har skapat en egen identitet som europeiska länder, och att Västtyskland eller Skandinavien inte längre är de självklara förebilderna. Länder som Polen, Rumänien och Ungern vill vara medlemmar i EU utan att behöva bli västeuropeiska nationer.

Det ställer så klart till problem och ger upphov till konflikter. Men enighet kommer ur ömsesidig ödmjukhet. Ett starkt Europa måste hålla samman, och gör det bäst genom att välkomna de nya medlemmarna att axla ansvar.