Ledare Gotlands Folkblad I går vid tvåtiden föreslog talman Andreas Norlén för riksdagen att Stefan Löfven (S) återigen ska bli landets statsminister. Detta då talmannen uppfattar att det finns ett brett stöd för att låta Löfven bilda en regering vilken också uppfattas kunna bli handlingskraftig.

Det är visserligen först på fredag i samband med omröstningen i riksdagen som vi med säkerhet vet om talmannens förslag får tillräckligt med stöd, men mycket pekar på detta.

Jag kommer att tänka på seriefiguren Fantomen och vad som sägs när en ny Fantomen ersätter den avlidna. ”Fantomen är död, länge leve Fantomen.” Lite så har det blivit med Stefan Löfven och statsministerposten det senaste halvåret. Först är han statsminister för en S/MP regering, för att sen avsättas, men samtidigt tillsättas som statsminister för en övergångsregering. Och nu, som det ser ut, återigen tillträda som statsminister för en "riktig" regering. "Statsminister Löfven är avsatt, länge leve statsminister Löfven".

Det jag kommer att bära med mig från denna politiskt unika höst är det enorma tålamod som talman Andreas Norlén uppvisat i sitt ämbete. Under presskonferensen, och senare i riksdagen, rabblade han upp siffror på hur olidligt många möten, träffar, presskonferenser med mera som han haft under hösten. Detta i hans ihärdigt försökt att få riksdagens partier att komma till skott, och hitta en lösning på det svåra parlamentariska läget. Norléns sätt att systematiskt ta sig an uppgiften kommer att vara viktigt för kommande talmän. Den situation som vi haft har varit unik och något som inte en kunnat förutses i förväg. Norlén har därför fått pröva sig fram i outforskat land vilket jag tycker han har skött alldeles förträffligt. Det pionjärarbete han gjort kommer underlätta regeringsbildandet framöver. Jag är rätt övertygad om att det även framöver kommer bli svårt att bilda regering så lätt som vi tidigare varit vana vid.

Det som är anmärkningsvärt i den senaste veckans politiska utveckling är de provokationer som riskerat att fälla den uppgörelse som nu ligger till grund för en ny regering. Varför kan man inte bara besinna sig. Varför var det så viktigt att just V pekades ut i dokumentet? Varför är det så viktigt för V att peka finger tillbaka och påstå att de visst kommer att få inflytande? Hade det inte räckt för Sjöstedt att den frågan var utredd med Löfven? Om Centerpartiet och Liberalerna verkligen var hundra på att uppgörelsen i sak var det bästa för att utifrån förutsättningarna kunna hitta en lösning på regeringsfrågan, varför då provocera och riskera att uppgörelsen faller? Samma fundering gäller Vänsterpartiets sätt att ge igen.

Nu verkar både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) ta Sjöstedts försök att ge igen med en axelryckning, men hur reagerar de av deras partikamrater som varit emot eller tveksamma till uppgörelsen? Både Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) slukade betet med hull och hår och gjorde allt för att få det att framstå som om Vänsterpartiet skaffat sig ett stort inflytande över politikens inriktning framöver. Vem vet hur många av Liberalernas och Centerpartiets riksdagsledamöter som håller med dem och nu vill riva upp hela överenskommelsen.

Det lär vi få se på fredag, då omröstningen äger rum. Fram till dess kan vi bara hålla tummarna för att omröstningen ger oss en ny statsminister och därmed en ny regering.