Gotlands Allehanda Förhållandena kring moderate riksdagsledamoten Erik Bengtzboes ersättningar för dubbelt boende borde vara alltför graverande för att han ska kunna påstå att han ”slarvat”. Men nu ska han åtminstone lämna riksdagen och mitt i eländet så hedrar det väl honom åtminstone en smula att han inte klöser sig kvar som politisk vilde, som Liberalernas på liknande sätt skandalserade ledamot Emma Carlsson Löfdahl valde att göra i mars.

Jag undrar nu hur många riksdagsledamöter det är som kallsvettas i hemlighet, eftersom de påstått sig bo någonstans ”ute i landet”, men i själva verket bor de och deras famljer i den bostad i Stockholm som de får ersättning för som dubbelt boende. Hur många är det som sitter och filar på försök till vattentäta ursäkter för att de agerat som de gjort? Hur många funderar på om det vore bäst att betala tillbaka på eget initiativ eller om de ska huka i riksdagsbänken, hålla tummarna och hoppas på det bästa istället för att dra uppmärksamheten till sig?

För somliga är ledamotskapet i riksdagen kronan på deras politiska karriärer. Erik Bengtzboe hade antagligen mer ambitiösa planer och är tillräckligt ung för att hoppas på comeback. Men är det inte konstigt att de är beredda att ta så stora risker med sina karriärer och eftermälen, när det inte rör sig om mer pengar än det gör? De vet ju rimligen att undersökande journalister med ojämna mellanrum trålar dessa vatten i jakt på fula fiskar.

Är det inte bra att riksdagsledamöterna har dessa ersättningssystem att fiffla med, så att vi kan hitta några som inte är värdiga sina uppdrag?