Gotlands Allehanda Kärnkraftens fortlevnad måste säkras. Det kravet fortsätter Moderaterna och Kristdemokraterna att driva inom ramen för energiöverenskommelsen. På onsdagen presenterade partiledarna Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) mer detaljerade förslag som de vill bygga en ny överenskommelse på (DN Debatt 15/5).

Förslagen handlar bland annat om att ändra det nuvarande målet om ett förnybart energisystem till ett fossilfritt, för att garanterat inkludera kärnkraften. M och KD vill även se över möjligheterna att ha kvar Ringhals reaktorer 1 och 2 i drift, förändra den i dag snedvridna elmarknadens incitamentsstruktur och säkra att kärnteknisk forskning bedrivs.

M:s och KD:s förslag kan, om de blir verklighet, säkra Sveriges i huvudsak utsläppsfria energiförsörjning. Och dessutom göra energimarknaden mer rättvis. Men för att övertyga S, MP och C om att en sådan förändring av energiöverenskommelsen ska göras måste M och KD ställa ett ännu tydligare ultimatum. Ett datum för när partierna tänker lämna överenskommelsen, om inte de andra går med på kraven, vore på sin plats. Och med tanke på att Ringhals 2 enligt planen ska stänga senast 31 december i år är tiden knapp.

Entusiasmen inför förslagen har varit desto större utanför energiöverenskommelsen, inte minst hos L-ledaren Jan Björklund. Eftersom även SD är positivt till en mer kärnkraftsvänlig politik är initiativet inte långt från en riksdagsmajoritet.

Men för att faktiskt förändra den befintliga energipolitiken krävs att vissa partiers reflexmässiga motstånd mot kärnkraften kan överbyggas. Och det är inte det lättaste. Många, inte minst inom miljörörelsen, förknippar fortfarande kärnkraftverk med förödande haverier. Därför är tankesmedjan Timbros rapport ”Förnuft och kärnkraft” (15/5), skriven av Joakim Broman, ett sunt inslag i den pågående debatten. I rapporten förklaras bland annat varför riskerna med såväl driften som kärnavfallsförvaringen inte alls är så överhängande som många hävdar.

Om vi ska lyckas minska utsläppen, och därmed den globala uppvärmningen, krävs att alla är inriktade mot samma mål. Ett av hoten mot det arbetet är att framförallt miljörörelsen låser sig vid kärnkraften. Ingen påstår att den är helt riskfri, men alla är överens om nödvändigheten i att få ned utsläppen från de fossila energislagen.

Att miljörörelsen är fortsatt skeptisk mot kärnkraften är en sak, men att den inte kan prioritera det konkreta och överhängande klimathotet i energifrågan är en helt annan. Även med tron att de förnybara energislagen ska bli mer effektiva borde det ju knappast vara värt att chansa genom att driva kärnkraften mot förtidspension. Om vanliga människor ska ändra en invand livsstil för miljöns skull måste miljörörelsen rimligtvis vara beredd att göra detsamma när så krävs.

Om M och KD, som fortsatt sitter på det reella politiska inflytandet genom energiöverenskommelsen, vågar gå hela vägen med sina krav kan energipolitiken läggas om. Det vore ett verkligt effektivt klimatkliv.