Gotlands Allehanda Stormen Alfrida har dragit fram över Sverige, med stora problem som följd. Som mest var 100 000 hushåll utan el. Värst blåste det på Gotland. Men även län som Värmland, Västra Götaland, Östergötland, Västmanland och Uppsala drabbades hårt.

Under och efter en större storm sätts lätt en bild av ett samhälle i kris. Det sprids fotografier av kaotiska scener. De inställda tågen, som på sträckan mellan Linköping och Västervik, visar på infrastrukturens sårbarhet. Och den stängda färjetrafiken mellan Gotland och fastlandet skickar samma signal.

Hur besvärlig stormen slutligen går till historien som återstår att se. Eftermälet lär bestämmas av hur lång tid det tar innan alla hushåll har fått tillbaka strömmen och när alla länets vägar är röjda från nedfallna träd.

Samtidigt är det inte alldeles enkelt att avgöra hur lång tid det rimligen bör ta innan allt har återgått till det normala. Vilka krav går att ställa på infrastrukturens funktion under någorlunda extrema väderhändelser? Ska tågen alltid förväntas gå eller ska vi räkna med att naturkrafterna ibland stoppar trafiken?

Frågorna leder sedan vidare till frågeställningen om vad som är det offentligas ansvar och vad som är den enskildes. Den uppdelningen är inte alldeles enkel. I Sverige finns en tendens att kräva att staten hanterar problem som uppkommer vid stormar. Det är det offentligas ansvar att hålla vägarna öppna och ta elnätsbolagen i örat om reparationerna dröjer.

Att ha en beredskap för att klara mat, vatten och värme under en viss tid faller på hushållet. Likaså kan det argumenteras för att den som kör på vägarna under en kraftig storm bör räkna med att trafikstörningar kan uppkomma och att situationen i allra värsta fall kan bli farlig.

I ett högskatteland som Sverige går det dock inte att i allt för stor utsträckning kräva att den enskilde ska vara fullt förberedd på krissituationer. Det höga skattetrycket gör att de flesta inte har råd att säkra upp exempelvis elförsörjningen med reservgeneratorer. Och det är även av den här anledningen som stormar blir så prövande för det svenska samhället.

Om den grundläggande infrastrukturen inte kommer igång snabbt efter en storm sker två saker. Dels drabbas många. Dels ifrågasätter en del hela samhällsgemenskapens förmåga att hitta lösningar och i stället börjar planera egna lösningar. Ett exempel på det fenomenet är om en del bönder efter stormen inte längre litar på elförsörjningen, utan i stället säkrar upp sina ladugårdar och hus med reservgeneratorer. När staten sedan behöver dra nya elledningar över personens mark kan protesterna bli desto större, eftersom bonden inte ser nyttan av att bidra till det gemensamma samhällsbygget.

Stormar testar således mer än robustheten i infrastrukturen. En storm prövar hela samhället.