Hälsa och sjukvård Vårdgivare som leder bort patienter från att belasta fysiska vårdcentraler har varit ett av de digitala vårdföretagens huvudargument. Samtidigt finns välgrundade misstankar om att tillgängligheten i själva verket leder till att skattepengar för vård går till att läkare via videosamtal behandlar förkylningar och annat som bör stanna tidigare i vårdkedjan. 

En fingervisning till vilken bild som är mest korrekt kan finnas i en lokal forskningsstudie av vårdbesök hos tre digitala vårdgivare. Studien har initierats av Sveriges kommuner och landsting, SKL, och Region Jönköpings län. Siffrorna visar bland annat att 87 procent av alla digitala vårdbesök skedde hos en läkare, i stället för exempelvis en sjuksköterska. Av de personer som hade kontakt med läkare hade nästan alla, ungefär 90 procent, ingen annan kontakt med vårdgivare före eller efter det digitala besöket.

 

Att så många patienter genomfört enstaka läkarbesök kan betyda olika saker. Antingen har vårdapparna gett så god behandling att patienterna, som annars hade uppsökt den fysiska vården, inte behövt återkomma till vården. En annan möjlighet är att en stor del av dessa patienter inte hade uppsökt vården alls, eller blivit avvisade, om inte de lättillgängliga digitala vårdmötena hade funnits. 

 

En ledtråd till vad som är mest troligt är att de vanligaste besvären hos patienter som uppsökte vårdapparna var luftvägsinfektion, hudutslag och hosta. Patienterna själva förklarar också att den digitala vårdens tillgänglighet har stor betydelse, eftersom de inte behöver gå från jobbet för att sitta i ett väntrum. Även när det gäller mindre akuta åkommor kan vårdbesökarna uppleva det som ett problem att de inte direkt kan få en tid hos den fysiska vården, vilket är anledningen till att de är särskilt nöjda med den digitala varianten.

Alla dessa faktorer ger onekligen en bild av att många som besöker läkare via vårdapparna inte skulle ha besökt vård över huvud taget. Om en åkomma inte är tillräckligt besvärlig för att det ska vara värt att sätta arbetet åt sidan, kan den antagligen också invänta en vanlig vårdtid eller gå över av sig själv. Därmed inte sagt att vården inte kan ske digitalt, men det bör ske enligt rimlig prioritering på rätt nivå i vårdkedjan. Alla vårdgivare, digitala som fysiska, som vill behandla mildare besvär högt upp i vårdkedjan får göra det, men inte med offentligt tilldelade resurser.

 

Hur människor använder vårdapparna är på många sätt ytterligare en indikation på att den traditionella vården inte är tillräckligt effektiv i sitt patientbemötande. Personer som lider av sina besvär ska inte behöva vänta orimligt länge på akuten. Studien visar också att många har felaktiga förväntningar på hur vården hanterar besvär som inte är akuta. Det är dock ingen anledning för de digitala vårdföretagen att för skattemedel tillfredsställa sådana föreställningar.