Från nazirörelsen till integrationsjobb

När Anna-Lena Joners Larsson bestämde sig för att lämna nazismen fick hon en vän för livet: Christer Schwartz, tidigare diakon i Visby domkyrkoförsamling.

18 september 2018 06:30

På måndagen berättade Anna-Lena Joners Larsson från Bollnäs – vid en föreläsning på Almedalsbiblioteket – om hur hon hamnade i nazirörelsen, vem hon var under de åren och hur hon till slut tog sig därifrån.

Det var också första gången sedan 2010 som hon satte sin fot på Gotland.

– Jag jobbade på ett ungdomshem här under några år, jag var en väldigt trasig människa då. Sedan träffade jag en man på en festival, han sjöng i ett högerextremt band, jag flyttade härifrån och jag drogs in i det livet. Nu känns det som en revansch att komma hit med min berättelse, säger hon.

Christer Schwartz var under fem år diakon i Visby och arbetar i dag i Johannes församling i Stockholm. Men det var i Bollnäs, den lilla orten i Hälsingland, deras vägar möttes för tre år sedan.

Christer arbetade där en kort tid innan han flyttade till Stockholm och än i dag är deras möte så starkt att han ryser, för Anna-Lena likaså.

– Han räddade mitt liv! Om jag inte träffat Christer...nej, då vet jag inte, säger hon.

Anna-Lena Joners Larsson hade, sedan hon separerat från musikern, startat en klädbytarverksamhet i sin hemort, ”Klädbytesgarderoben”, vilken hon grävde ner sig i för att stänga ute allt annat.

– Jag var i en livskris, hade inga vänner, jag hade lämnat rörelsen...och utan den hade jag ingenting, berättar hon.

Christer Schwartz hade å sin sida under åren på Gotland dragit igång nätverket ”Familj till familj”, vilket Anna-Lena fick kännedom om. Så hon besökte hans arbetsrum för att utbyta tankar kring deras olika klädprojekt ­– och allt bara rann ur henne.

– Jag kom dit i t-shirt och trasiga jeans, hela kroppen full med tatueringar. Jag tänkte här i kyrkans värld hör jag inte hemma, inte med mina synder. Men han såg mig i ögonen, såg hela mig, inte bara mitt yttre.

Och, fyller Christer i:

– Hela historien rann ur henne, hon öste ur sig hela sitt liv. För första gången vågade hon verkligen berätta!

Sedan dess har Anna-Lena blivit offentlig med sin bakgrund. Hon har valt att låta sig intervjuas i tv och tidningar och skrivit en bok om de åren; ”Nazibruden”. Ju fler intervjuer, desto lättare blir, säger hon, hennes börda.

– Jag blir dessutom kontaktad av många som varit där jag varit, som mår dåligt av det men håller inne med sin bakgrund. Christer blev min trygghet, han tog mig på allvar utan att döma.

Då, i en annan tid, var Anna-Lena arg på allt och alla. På samhället, på politiker, på invandrare, allt var andras fel.

I dag är de tatuerade hakkorsen övertäckta med blommor, hon lever ett bra liv med sina två barn och arbetar inom Bollnäs kommun med integration av nyanlända.

– Det är en liten ort, det har tagit många år att visa att jag inte är kvar där jag var. Jag har svårt att ta till mig vem jag verkligen var under de åren.

Så jobbar vi med nyheter
Magnus Ihreskog