Året 1997 är centralt för denna intervju. Inte för att första Harry Potter-boken kom, inte för att prinsessan Diana och Moder Teresa gick bort. Inte heller för att fåret Dolly klonades eller att filmen Titanic hade svensk premiär.
Nej, det gäller två andra skeenden, som där och då inte hade något med varandra att göra. En av dem skedde 30 juni, då Lars Villiam Olof Dahlström föddes i Visby. Fyra månader senare, den 26 oktober, stod det klart att anrika Degerfors IF trillade ur allsvenskan i fotboll.
Bruksorten i Värmland, med knappt 10 000 invånare, kämpade vidare i lägre divisioner. Villiam Dahlström växte upp och började spela fotboll, först i Roma IF.
2004 tog han steget över till Visby AIK. Vad som hände samtidigt i Degerfors? Jo, laget var tillbaka i superettan, efter två år ännu längre ner, med den egenfostrade talangen Ola Toivonen i laget.
En bit in på 2010-talet hade "Rövitt", som brukslaget kallas, blivit mer etablerade i landets andradivision, samtidigt som Villiam Dahlström gick till FC Gutes juniorlag.
Han valde att stanna på ön och 2014 var det dags för A-lagsdebut.
– Jag har länge betonat att man inte måste gå på fotbollsgymnasium på fastlandet för att lyckas. Det kan vara ganska bra att mogna hemma på Gotland först, tipsar gotlänningen, som snart blev given i öns division 2-lag.
Visst fanns det erbjudanden, men flytten dröjde. Villiam Dahlström hann vinna GA-bollen både 2016 och 2019. I fjol gjorde han totalt 26 mål och blev även pappa. Efter det var det dags.
– Flera klubbar var intresserade, men vi valde Degerfors. Det passade bra, då kunde min sambo samtidigt studera i Örebro.
Debuten skedde den 17 juni i år, mot IK Brage, med gotländsk nätkänning redan efter tio minuter.
– Det var nog mitt första avslut, jag satte bollen i bortre hörnet. Det gick tuffare på slutet, men starten kan man inte gnälla på.
Inte slutfacit heller. Det nyblivna proffset gjorde 10 mål plus nio assist och blev en av tre Degerforsspelare på topp åtta i skytteligan.
Men kämpigt på slutet blev det, som sagt – för hela klubben. Först i sista omgången, efter 3–0 mot Ljungskile, säkrades återtåget till allsvenskan.
Det är svårt att beskriva hur stort detta är, för en liten fotbollstokig ort i Värmland.
Men legendaren Ralf Edström, som fostrades där, säger till Sportbladet att han "grät floder". En viss Sven-Göran "Svennis" Eriksson, som inledde tränarkarriären i Degerfors, hällde upp champagne.
Och många jublade.
– När vi kom hem var det tårar, bengaler och glädje, det är bland det sjukaste jag har varit med om. Alla här talar om de spelare som tog klubben tillbaka, det är häftigt att nämnas som en av dem.
Men Degerfors IF gillas inte bara i hemorten, de är lite av "hela Sveriges lag". Även på Gotland var det många som gladdes.
– Ja, många hörde av sig och gratulerade, det är väldigt uppskattat. Lagkamraterna säger att jag är den som pratar mest om mitt hem och jag hoppas att jag har engagerat folk på ön också.
Villiam Dahlström följer även FC Gutes fortsatta kamp i division 2.
– Jag hann se några av deras matcher även i år. Många vänner finns kvar i det laget och det var en lättnad när de lyckades hålla sig kvar.
För hans egen del fortsätter succén – nu med en nominering till utmärkelsen Årets gotlänning.
– Den är jag också väldigt tacksam för. Det är ett fint och hedersamt pris.
