– Jag minns inte riktigt hur många straffar jag satte. Men det blev visst några poäng där på slutet…, säger den idag 48-åriga Lefwerth, numera boende i Segeltorp i södra delarna av huvudstaden.

Jo, man tackar. Det blev poäng i långa rader bland jublande fans i en överfull Södervärnshall. Vid ställningen 65–65 i slutskedet av den femte och avgörande matchen satte Katja två straffar, vid 67–65 två nya straffar och vid 69-67 i slutminuten ytterligare två straffar och utökad ledning till 71–67.

”Sex klockrena straffar i detta kritiska läge i en SM-final vittnar om kyla och starka nerver”, skrev jag själv i ett referat till TT kvällen efter matchen.

Artikelbild

Luleå kom igen till 71–69, men ytterligare en lyckad straff av Katja Lefwerth i slutsekunderna säkrade SM-guldet. Slutresultatet skrevs till 72–69 och Katja satte totalt 14 av 16 straffar i den här femte och helt avgörande matchen. Tyskan Susanne Kernl (totalt 17 poäng) satte fem av sex straffar. Och just straffskyttet som tidigare varit något av en akilleshäl för Visbylaget, blev istället en vinstlott. Det ska också poängteras att inget av lagen vann med mer än fyra poängs marginal i finalserien och före avgörandet hade inget lag lyckats vinna på hemmaplan. Ett historiskt drama på många olika sätt.

Med 14 års perspektiv på finalrysaren väljer Katja Lefwerth idag att vara minst sagt ödmjuk och även självkritisk vid en tillbakablick:

– Visst, jag hade flyt i finalen. Men det fanns matcher på vägen fram där jag var katastrofalt dålig och missade massor av skott. Ibland träffade jag inte ens plankan…

Visby Ladies kommunikatör/pressansvarige Louie Söderberg (son till Anders ”Leo” Pettersson och Marie Söderberg och med Katja som gudmor) har perfekt koll på statistiken och låter meddela att Katja under hela finalseriens fem matcher satte 39 procent av skotten innanför trepoängslinjen och 22 procent av trepoängsförsöken. Då har vi inte räknat straffarna.

Artikelbild

– Inget anmärkningsvärt dåligt och det är väl på gränsen till okej siffror, tycker Louie Söderberg. Men 14 av 16 straffkast i sista matchen skulle kunna vara svenskt rekord i en finalmatch, men det har jag absolut inga belägg för.

Katja Lefwerth – idag HR-chef på Amnesty international i Stockholm – är inte helt lätt att nå för en pratstund. Hennes arbete kräver en hel del.

– Här är otroligt mycket att göra, säger Katja när vi äntligen kommer i kontakt. Vi har 120 anställda och jag sitter också med i ledningsgruppen. Idag har det ena mötet avlöst det andra.

Inte nog med mycket att göra på jobbet. På ”fritiden” finns också så det räcker för 48-åringen. De basketintresserade barnen Theo, 12 och Ebba, 10 kräver sitt och flyttlasset för familjen har nyss gått från Älvsjö till Segeltorp.

– Jag har köpt ett radhus och renoverar för fullt. Just nu får jag tvätta inne hos grannen…

Och basketen finns sannerligen kvar i Katjas liv. Hon hjälper till med träningen i Ebbas lag (Söder basket) där också Theo spelar.

– Det är väl jag som fört in dem på den här sporten. Tycker fortfarande att det är världens utan konkurrens roligaste och mest spännande idrott.

Ni som kan er basket minns kanske att Katja Lefwerth, med Solna som moderklubb och 61 landskamper i bagaget, har gjort två sejourer i Visby Ladies. I mitten på 1990-talet spelade hon också ett par säsonger här. Den gången fick hon nöja sig med ett SM-silver säsongen 1995-96.

– Marie Söderberg och jag snackade ihop oss och kom samtidigt till Gotland. Och än idag är jag sommargotlänning. Vi hyr en stuga i Ireviken varje sommar, ett underbart ställe.

Katjas långa och framgångsrika karriär sträcker sig också till Norrköping där hon bodde och spelade 1998-2003 och som gav ett SM-guld med Norrköpings Flamingos i belöning. Efter åren i Norrköping var det tänkt att karriären skulle vara över. Katja varvade ner.

Varför blev det ett sent inhopp Visby Ladies igen 2005, du hade ju egentligen lagt av?

– De hade ett par skador i laget och ringde och ville ha med mig i slutspelet. Var jättetveksam om jag kunde tillföra något, men kände samtidigt Marie Söderberg och flera andra i laget. Egentligen var jag inte alls tränad för de där finalerna, fick försöka spela mig i matchform.

Och det gjorde hon med besked.

Vi ska kort återkomma till det här med familjen Lefwerths passion för basket. Katja är som sagt uppvuxen med basket. Mamma Agneta, pappa Per-Olof och äldre brodern Oscar (spelare, domare, kommisare m m) har samtliga spelat i svenska landslaget. Måste vara unikt med fyra landslagsspelare i samma familj!

– Och glöm inte att min lillebror Daniel också spelat, även om han aldrig kom med i landslaget.

– Vi skojade ibland om att vi borde ha basketbollar i fönstren istället för blommor. Mina föräldrar ser fortfarande jättemycket basket runt om i världen. De är extremt intresserade.

Hur ser du på SM-guldet i Visby Ladies idag?

– Är jätteglad och nöjd när jag tänker tillbaka. Fast egentligen är det resan fram mot guldet som är det allra bästa. Sen är jag glad att laget accepterade att jag kom och snodde speltid.

Den 19 april 2005 är för alltid gotländsk idrottshistoria. Tacka Katja Lefwerth för det!

FOTNOT: Under åren på Gotland arbetade Katja Lefwerth ett tag som journalist på denna tidning.