För 15 år sedan fick gotlänningen Bertil Marcusson möjligheten att försöka göra det ”omöjliga”, han hade kört ett antal Gotland Grand National, han var då en ”vanlig” man, 35 år gift och hade två småbarn.

Det har hänt mycket sen dess, han minns tre tuffa år i rallyt, 2004, 2005 och 2006 där de två första var med motorcykel och det tredje med lastbil. Första året körde han till startplatsen och andra gången valde han att köra hem, 900 mil för att sen göra entré på MC-mässan i Göteborg. Men det var inte helt utan dramatik, på vägen hem tog hans motorcykel eld och det brann till och med i hans mc-jacka.

Intresset för rallyt är kvar och normalt så följer han Dakarrallyt.

Artikelbild

| Han har inte släppt motorcykelintresset. Nu ordnar han äventyrsresor på motorcykel.

– Ifjol satt jag vid tv:n varje kväll, men i år vi varit borta en del, men jag har tittat ifatt nu, säger han.

Han kommer ihåg hur allting började.

Förberedelserna tog fart 2003, ett år innan tävlingen.

– Vi gjorde det som ett projekt, det var en seriös satsning och vi försökte hämta in information från alla håll. Jag hade hjälp av bland andra Bosse Gustafsson, han hade lite erfarenhet och vi byggde motorcykeln tillsammans, säger han.

Artikelbild

| Långa jobbiga sanddyner var en del av vardagen i Dakarrallyt.

Trots att han förberett sig väl så kom det överraskningar som han inte räknat med under den cirka 1000 mil långa tävlingen.

– Det gick inte att föreställa sig hur långt det var, man visste i kilometer hur långt det var, men man fattade inte riktigt förrän man var där, säger han.

Artikelbild

| Berra Marcusson fick inte helt ologist smeknamnet "Öken-Berra".

Rallyt höll på i 17 dagar och det var många tuffa tävlingsdagar som förarna bjöds på, efter halva tävlingen hade hälften av deltagarna brutit.

– Man gick upp klockan 6 på morgonen, petade i sig lite frukost, körde sen 10-15 mil i mörker på transportsträckan i Afrika på vägar som saknade markeringar och man skulle leta sig fram till startplatsen.

Artikelbild

Han fortsätter:

– När man väl var där så hade man 60 mil framför sig. Hade man sen tur så kom man fram innan mörkret, då hade var det ytterligare tio mil i mörker till bevacken. Det var en rysare, man visste knappt var man var och på vägen kunde man möta både folk och djur i mörkret, man blir inte så stor då, säger han och skrattar.

Artikelbild

Väl framme så skulle hojen tas omhand, sen var det mat och vätska, fixa tältet och så fick de roadbooken för nästa etapp.

– Sträckorna var hemliga, så roadbooken fick vi på kvällen, då skulle man rulla igenom den och sen kom man i säng i bästa fall runt midnatt, säger han.

Artikelbild

| Han har inte släppt motorcykelintresset. Nu ordnar han äventyrsresor på motorcykel.

Nästa dag var det upp tidigt för en ny etapp, så höll det på i 17 dagar.

– Jag körde som mest 36 timmar i sträck, man kom in i en ond cirkel, det var tufft. Det var många som hade det jobbigt, kom det in förare sent som bara satte sig ner och drack en cola, så visste man, han kör inte imorgon, säger Marcusson.

Artikelbild

Nu har rallyt kortats ner och man kör i tio dagar och i år är det bara i Peru man kör.

– Det går inte i Afrika och det är inte så långt som förut och det har blivit säkrare, sen har man en vilodag mitt i, men det är fortfarande ganska tufft.

Berra sysslar numer med äventyrsresor där han kör guidade turer på motorcykel, det har blivit både Marocko, Island och det är fler länder som står på tur.

Någon ny start i Dakarrallyt har han inte planerat ännu.

– Jag har sagt att jag kan inte lova att inte köra igen, motorcykelkörning är mitt liv och passion, avslutar Berra Marcusson.