Han är på hugget också denna disiga novemberdag när han och frugan Kerstin Gardell Green tagit bilen från hemmet i Alva till Visby.
– Det händer väl bara någon gång i månaden att vi är i stan, jag behövde ett par nya glasögon så jag kan se all sport på TV, säger Berra när han slår sig ner i Idrottshistoriska föreningens lokal intill Solbergabadet.
Visst, starkare glasögon behövs, hörseln är inte längre på topp och båda höfterna har bytts ut. Men 79-åringen klagar inte, han är piggare än de flesta i samma ålder. Måhända har han idrotten att tacka för det. Och idrotten – främst då fotboll och ishockey – kunde ha fört honom upp i svenska eliten. Anbud saknades inte.
– 1964 var jag på väg till Skellefteå AIK i högsta serien i ishockey, de hade på något sätt fått nys på att jag kunde vara nåt. Jag hade faktiskt redan skrivit på ett kontrakt.
Trots påskriften blev det inget av. Berra hade ett bra jobb på Redners i Hemse som han trivdes med.
– På den tiden var det ju jättestort att ta klivet över till fastlandet. Skellefteå hade ordnat både jobb och bostad, men jag blev för feg när det närmade sig – kontraktet revs.
Berra Green feg? Det stämmer inte riktigt för oss som mött honom och sett honom spela både fotboll och ishockey när han var på topp. Det var snarare så att motståndarna blev fega när Bertil Green kom där med bollen eller pucken…
Också i fotboll fick Berra någon gång på 60-talet ett lockande erbjudande att kliva upp några hack i seriesystemet – spel i Hässleholms IF i näst högsta serien. Jobb och bostad ordnat också här. Även klubbkompisen i Hemse BK, den synnerligen tekniskt begåvade Matti Jussila, fick samma erbjudande.
– Men Matti tvekade. När han backade ur gjorde också jag det. Där blev jag feg igen…
Den på ytan tuffe Bertil Green kanske inte alltid var så tuff. Eller skall vi istället kalla honom hemmakär?
– Fast ibland kan jag ångra att jag inte tog chansen, funderar han idag.
Bertil Green växte upp cirka en mil norr om Hemse, i den lilla socknen Gerum (71 invånare) som yngsta barnet i en syskonskara på sex tjejer och tre killar. Pappa David (sotare, sågmästare med mera) kom från Småland och mamma Ellen (hemmafru med de nio barnen) från Fårö. Berra var den mest idrottsintresserade och talangfulla i familjen, även om de äldre bröderna Ivan (fotboll Fardhem) och Bror (ledare) också ägnade sig åt idrott.
– Nu är alla mina syskon döda, konstaterar Berra och ser genast lite allvarligare ut.
Det var hemma på gården i Gerum de första stegen mot en finfin karriär tog sin början. Berra som sprang omkring på gården med en boll var en vanlig syn.
– Det var nog en bra start på karriären, bollkänslan fick jag ganska snabbt.
Bollen, pucken och jobbet som bagare och konditor dominerade Berras liv i många år. Och hur man bakar har han inte glömt bort.
– Det blir väl att man bakar lite bröd till julen och tårtor när barnbarnen fyller år.
Fotbollskarriären började i Levide IF, det var där Gerumborna skulle börja. I Levide gjorde Berra bland mycket annat elva mål i en match då Hablingbo besegrades med 12–0!
Redan som 17-åring tog han klivet över till grannen Fardhem IF där det blev serieseger i högsta gotlandsserien 1957.
Men grönvita Hemse BK lockade alltmer – en aktad klubb på den tiden i sporter som fotboll, ishockey, handboll (damer) och bordtennis.
– Sen hade jag ju alla kompisar på Hemse. Minns att vi tog hem DM i fotboll 1960, vinst i finalen med 5–0 mot VIF. Det var stort för Hemse BK. Jag spelade också en säsong för Roma när laget gick upp i Stockholmsfyran.
Till fotbollskarriären hör förstås också flera matcher i Gotlandslaget där den klassiska 3–1-segern mot Småland 1969 sticker ut och Berra bidrog med ett av målen.
– En höjdare jag aldrig glömmer. Sen tog jag ner Roland Sandberg till en ungdomsträff i Hemse, så vi blev kompisar, säger Berra Green.
En enorm vinnarskalle, energi utöver det vanliga, en vältränad kropp och utmärkt näsa för målet kännetecknade denne Suderprofil i många år. Oräkneliga är alla de mål han öst in för sina klubbar. Men det där med vinnarskalle låg honom också i fatet. Tycker han själv.
– Det slog över ibland, jag hade ju ett humör som inte alltid var det bästa. Många motståndare hatade att möta mig, jag var inte så uppskattad i de lag vi mötte. Man blev ovän med många, säger han.
Berra Green gjorde sin sista fotbollsmatch då han var en bit över 50 år. Kanskenågonstans runt 54-55.
– Då var det några i motståndarlaget som kallade mig gubbjävel. Då sa jag till dem att de får lov att kalla mig farfar, säger Berra Green.
Berra Green har också varit ett välkänt och respekterat namn som tränare och ledare i fotbollsklubbar som Hemse, Levide, Garda och Fardhem. Hemses pojkar födda 1965 blev under Berras ledning till och med trea i landet i Buster cup. Och Hemses fotbollsdamer, som han också tränade, var första gotlandslaget i en fastlandsserie, division 3 Stockholm.
I ishockey är det tre klubbar Berra spelat för - Hemse, Fardhem (fastlandsspel första gången) och Roma. Störst avtryck gjorde han under sina tre säsonger i Roma där han bland annat spelade i samma kedja som en annan legend, kanadensaren Tom Lemon:
– Tom var enormt teknisk och skicklig med pucken. Kom jag i fart på min kant satt pucken ofta direkt på klubbladet.
Owe Hejdenberg spelade en hel del i samma kedja som Berra.
– Det jag framförallt minns var att Berra var fantastisk på att gräva fram pucken nere i sarghörnet. Stod man rätt placerad framför mål hittade han också ofta fram med passningarna. Tacksam att spela med, säger Owe Hejdenberg.
Vi backar i tiden. Gert Hansson var ung ”spoling” i Hemse BK när han fick äran att spela tillsammans med den 17 år äldre Berra i A-laget i ishockey.
Lite försynt undrade Gert vad han skulle göra ifall han kom fri med motståndarmålvakten och Berra fanns lite längre ner i banan.
– Då bromsar du upp och väntar på mig…
Det går många fler historier om Berra Green. Att han var utvisad då och då är ingen hemlighet. Att idrottsmän rökte på den tiden var heller inte ovanligt.
Vid ett tillfälle fick Berra sitta i tio minuter i utvisningsbåset och då fick den 15-årige Gert Hansson en order:
– Nu får du hämta mina cigaretter i omklädningsrummet…
Stämmer det här Berra, eller är det bara påhitt?
– Jovisst, så var det. Sanningen ska ju fram, säger Berra Green.
