Ryttarstjärnan laddar för nya framgångar

Öns senaste olympier laddar inför ett viktigt år. Även om nu inte allt handlar om Tokyo 2020. ”Målet är inte allt, vägen dit ska också vara rolig”, säger fältryttarinnan Malin Petersen.

22 december 2018 10:01

Att kliva ur bilen på Sigdes välskötta gårdsplan i Rone är att beträda klassisk travarmark. I Uno Larssons regi har här mängder av framgångsrika tävlingshästar tagit sina första stapplande steg. Bland andra Gina Roy som vann ärofyllda Stochampionatet för Stig H Johansson en gång i tiden.

– Som barn var jag jättemycket tillsammans med farfar och jag minns att jag fick flyga med honom till Axevalla och titta på just det loppet. Jag tror jag bara sju år eller något, säger Malin Petersen (född Larsson) som tar emot.

Själv hade den lilla tjejen från Alva redan börjat tävla vid den här tiden.

– Ja, mitt första riktiga hästminne är från en terrängritt i Vamlingbo. Jag var sex år gammal och tyckte att skogen var så himla stor att jag var rädd att inte hitta tillbaka. Hästen hette Grållan, ett russ som var brunt trots namnet.

Det är en mulen adventsförmiddag och när vi kliver in i det, till synes, lugna och tysta boningshuset ska där visa sig råda full aktivitet. Det vimlar av folk som precis har avnjutit en frukost, bland annat innefattande den traditionsenliga provsmakningen av julskinkan. Strax finner vi dock ro vid det stora matbordet, undertecknad och öns senaste olympier.

Hon är på Gotland för några dagar tillsammans med barnen, femårige Aksel och tvillingarna Alva, döpt efter Malins födelseort, och Selma, 2,5 år. Här landar hon och inhämtar kraft, precis som de tio hästarna hemma i Flensburg får göra efter en tuff tävlingssäsong, och inför nästa.

– De behöver också få göra just ingenting ibland.

Och jo då, Malin hittade hem den där gången i Vamlingbo, precis som hon tycker sig ha gjort nere i Tyskland där hon nu huserat i 18 år.

– Flensburg ligger vid Östersjön vilket gör att jag alltid känt mig hemma där. Att få bo med hästar och familj på en gård har alltid varit min stora dröm. Ett eget ridhus och en i mina ögon perfekt träningsanläggning gör att det hela känns ännu lyxigare och jag är verkligen tacksam, säger hon med eftertryck.

För dagen finns tio hästar på gården och planen är att sex av dessa ska tävla internationellt nästa år i bland annat Polen, Frankrike och Holland. Ingen svensk häst finns just nu på träningslistan, däremot en gotländsk hästskötare i Lilli Ejdertun, men Malin passar på att skicka en uppmaning till öns uppfödare.

– Det finns säkert flera fina unghästar där ute som skulle kunna vara intressanta och det är bara att höra av sig.

Även om det ska mycket till för att passera nålsögat och införliva Malins kriterier för att platsa i gänget.

– Jag brukar titta på runt 100 stycken varje år varav jag kanske väljer ut två.

Att livet inte bara är en dans på rosor har det 37-åriga ryttarproffset också fått känna på minsann.

– Mina första år i Tyskland var tuffa. Hårt arbete och långt ifrån någon glamour.

Bland annat pluggade hon och tog examen i företagsekonomi och deltidsarbetade som det innan hon vågade satsa på hästarna fullt ut.

Att hon tragiskt förlorade bägge sina stjärnhästar under en tvåveckorsperiod för ungefär tre år sedan är inget vi går djupare in på under den här intervjun.

– Det har det skrivits så mycket om redan tycker jag och det som har varit har varit. Nu ser jag bara framåt, säger Malin och ämnet OS gör sig ofrånkomligt påmint.

Under 2019 kommer gotländskan åter att tillhöra det Svenska fälttävlanslandslagets, nu i den så kallade Utmanartruppen. Första målet är att ta plats i Spetstruppen och där ur bli en av de tre som får åka till Tokyo 2020.

– Med tanke på att min bästa häst för dagen, Editha, bara är åtta år så känns 2020 kanske lite väl nära. Å andra sidan är hon ung och på väg uppåt i karriären men för att visa oss värdiga att komma med till OS krävs toppresultat under hela nästa år. Men nu är ju inte målet allt, vägen dit är också rolig och jag har mycket tid på mig. Och förhoppningsvis många riktigt roliga år kvar i den här sporten.

OS i London 2012 minns Malin med värme och det gav henne mersmak. Även om hon inte fick uppleva själva invigningen.

– Nej, vi skulle tävla dagen efter så jag låg och sov i OS-byn alldeles intill själva stadion. Däremot vaknade vi av det enorma fyrverkeriet och gick ut på balkongen. Där och då kände jag att det hela var på riktigt. Jag fick gåshud över hela kroppen och slogs av att vi verkligen hade tagit oss ända hit. Den känslan vill jag uppleva igen. OS är större än allt annat!

Fotnot: Precis som kring så mycket annat har den meriterade ryttarinnan även full koll på sin historia. Gina Roy vann Stochampionatet år 1998, alltså sju år efter det att Malin föddes.

Så jobbar vi med nyheter
Mårten Bergström