Få konstnärer är så närvarande i vår vardag som Stig Lindberg. Med serviser som ”Berså”, ”Prunus” och ”Spisa Ribb” finns han representerad i många svenska hem. Han var en enormt produktiv konstnär och gjorde även konstutsmyckningar i stengods, emaljmåleri, tyger, affischer och bokillustrationer.

I år firar Stig Lindbergs populära ”Adam” och ”Eva” 60 år, ett jubileum som sammanfaller med att det är 70 år sedan han tog över tyglarna på Gustavsbergs porslinsfabrik.

Han var lika mycket marknadsförare som konstnär. Han fanns överallt och ingenstans som formgivare – som ett konstnärligt kvicksilver, säger Marika Bogren när hon ska försöka ringa in Stig Lindbergs gärning.
Artikelbild

| Stig Lindberg illustrerade även barnböcker, som denna Abc-bok från 1951 av Britt G Hallqvist.

Ung och kaxig

Hon arbetar som avdelningschef för samlingar och kulturmiljö på Gotlands Museum, men har ett förflutet som intendent på Nationalmuseum och var under några år placerad på Gustavsbergs porslinsmuseum.

Historien om hur Stig Lindberg blev anställd är en klassiker i sig och ganska talande för hur han var som person, berättar Marika.

I midsommartid år 1937 upptäckte dåvarande fabrikschefen Hjalmar Olsson en figur som strök omkring på fabriksområdet. När han konfronterade ynglingen visade det sig vara Stig Lindberg som var på jakt efter ett jobb. ”Det är tuffa tider, vi anställer inte just nu”, svarade Hjalmar Olsson, varpå Stig snabbt replikerade ”Om ni anställer mig ska jag se till att det blir fart på fabriken igen.”

Artikelbild

| Marika Bogren, avdelningschef för samlingar och kulturmiljö på Gotlands museum, har ätit många middagar på Stig Lindbergs tallrikar. ”Mina farföräldrar hade 'Prunus' och jag älskade den redan som barn”, säger hon.

Olsson roades av hans kaxiga stil och tog in honom som assistent till den dåvarande konstnärlige ledaren Wilhelm Kåge.

Till en början var samarbetet bra och fruktsamt, trots att de var väldigt olika. De fungerade som två vapendragare med olika inriktningar och temperament. Stig lärde sig väldigt mycket om hantverket av Kåge under de här åren, säger Marika.
Artikelbild

| Stig Lindberg var en mångsidig konstnär och han gjorde en hel del offentliga utsmyckningar. Som denna kraftfulla fontän från 1976 som står på Renmarkstorget i Umeå. Den har Lindbergs typiska lekfulla uttryck med en blandning av växter och djur i en grovhuggen stil.

Börjar gnissla

Mot slutet av Kåges tid som ledare gnisslade samarbetet allt mer. Det blev tydligare att Stig Lindberg kom från en annan generation. Han hade visioner och ville förnya arbetssättet och inriktningen på fabriken.

Artikelbild

| Stig Lindberg var enormt produktiv. Mest känd är han kanske för sina många porslinsserviser. Som den grönvita ”Berså” som han designade 1960 för Gustavsbergs porslinsfabrik.

I takt med att Lindberg blev skickligare ökade konkurrensen dem emellan. År 1949 lämnade Kåge över till Lindberg, och ägnade sig i stället mer åt sin egen konst.

Lindberg å sin sida satte igång ett febrilt förnyelsearbete. Fabriken fick tre tydliga ben. En linje av massproducerat porslin, en linje med en begränsad serieproduktion av konsthantverksmässiga serviser och en linje av unika konstföremål. Allt under överinseende av Hjalmar Olsson som ansåg att konstnärerna skulle ges frihet att skapa, medan han tog hand om affärerna.

Artikelbild

| En ”Adam”-kopp i fint originalskick kan kosta upp till 600 kronor. Koppen finns också i nyproduktion. Enligt uppgifter ska ”Eva” ha producerats lika länge som ”Adam”, men frågan är om det stämmer. I så fall borde ”Eva” dyka upp mer på andrahandsmarknaden. De är väldigt sällsynta.

Det passade Lindberg utmärkt. Han hade inget emot att vara kommersiell, men var präglad av funktionalismen – han ville föra in konsten i människors liv via vardagsföremålen. Hans idéer rimmade väl med folkhemsbygget och fabriken red på vågen av den optimism och framtidstro som genomsyrade den här tiden.

Bland annat satsades det stort på att tillverka badkar och sanitetsporslin, som blev storsäljare i miljonprogrammens framväxt på 1960- och 1970-talen.

Artikelbild

| En färgglad lökgömma av Stig Lindberg.

Handfat, badkar och toaletter betalade den mer konstnärliga delen. Den gjorde att någon kunde lägga tid på ett konstföremål i fyra–fem dagar. Stig Lindberg lyckades faktiskt med sin föresats att göra Gustavsbergsfabriken livskraftig igen. Men han gjorde det absolut inte ensam, säger Marika Bogren.

Fingertoppskänsla

Artikelbild

| Vackert röda är ”Eva” och ”Aster” av Stig Lindberg.

Visserligen jobbade han i stort sett hela tiden, tog fram mönster och sprutade ur sig kreativa idéer – men han lät andra genomföra visionerna och utföra själva hantverket.

Han var nyfiken på nya tekniker och material, han hängde med ingenjörerna och inspirerades av deras kunnande. Han hade en unik förmåga att fånga upp vilka grejer som skulle slå och såg till att satsa på rätt saker, säger Marika Bogren.

Det finns också en annan sida av hans gärning. Vissa menar att han var lite väl snabb på att snappa upp andras idéer och sätta sitt eget namn på dem. Det sägs att de andra konstnärerna på Gustavsberg gömde sina skisser och alster när de hörde att han var på fabriken.

Fast på sätt och vis hade han rätt till det. Som konstnärlig ledare var det hans uppgift. Och fabriken hade ju rätt till alla mönster och all formgivning.

Hängt med

Marika Bogrens eget förhållande till Stig Lindberg är varmt. Hans verk har följt henne genom livet. Hon kommer från ett arbetarhem i Klintehamn på Gotland och växte upp nära sin farmor och farfar.

De hade hans servis ”Prunus” som jag tyckte mycket om redan som barn. Jag satt ofta och beundrade de vackra plommonen och har druckit åtskilliga koppar choklad och ätit många portioner med kött och potatis på tallrikarna.

När hon senare pluggade konsthistoria i Uppsala fanns Lindberg med även där. Inte minst via Tyra Lundgren, den konstnär som Marika Bogren skriver sin avhandling om. Lundgren var även hon verksam på Gustavsbergfabriken samtidigt som Stig Lindberg.

Jag var också med och arrangerade Nationalmuseums stora Stig Lindberg-utställning 2007, säger Marika.

Då ägnade hon mycket tid åt att samla ihop originalföremål ur hans rika produktion. Bland dem märks ”Adam” och ”Eva” från 1959. De prickiga kopparna – Adams blå på vit botten och Evas vita på röd botten – ringar in hans signum som formgivare väl. Nämligen förmågan att skapa något extra av något till synes enkelt:

Mellan prickarna finns ett tunt streck som binder ihop dem. Den tunna linjen gör hela mönstret, ger det den verkshöjd som gör att det blir något mer än bara en prickig kopp, säger Marika.