Hemlighuset av Therése Granwald
Therese Granwald brukar tjuvlyssna på andras samtal.På kaféer eller på bussen lyssnar hon gärna till vad andra människor talar om. Från de fragmentariska berättelser som hon får höra växer hennes egna berättelser fram. Eller också går det till som när Therese fick idén tillnovellen "Hemlighuset": På toaletten på Malmö central satt en kvinna och tog betalt. Hon såg så ledsen ut, berättar Therese.Idéflödet är viktigt för Therese Granwald just nu. Hon går på en två-årig författarutbildning i vid Lunds universitet. Innan utbildningen är sluthoppas Therese vara klar med ett manus till en ungdomsroman. Den texten handlar om hur det är att växa upp med ett handikappat syskon. Men här har Therese inte smyglyssnat. Den idén bygger på hennes egna erfarenheter.Therese Granwald kommer från Visby. Här har hon varit med i gycklargruppen Pax, men också spelat teater och sjungit. Hennes egna sångtexter har andra fått höra, men annars har Therese inte visat upp sitt skrivande föromvärlden. Första gången som någon annan fick läsa vad jag skrev var faktiskt när jag lämnade in arbetsprover till författarskolan, berättar Therese Granwald.Therese Granwald är en av de tävlande i den äldre klassen.Text: Eva Klint-Langland Här kommer den:
och arbetar med att ta emot betalning för ett besök på den offentliga
toaletten på stadens centralstation. Taxan är den överkomliga summan av fem
kronor. Under loppet av en arbetsdag mottager jag denna, ej nämnvärda, summa
vanligtvis genom blanka mynts raspiga glidning över plastbordet framför mig.
Men även sedlar förekommer. Ibland får jag ge ordentligt med växel. Som när
bankomaterna endast släpper ifrån sig femhundralappar. Sådana dagar går
aldrig patiensen ut. Jag sitter halvt instängd i en liten plastkur på en
gammal sliten kontorsstol. Lukten på min arbetsplats är väldigt omväxlande.
Omväxlande men inte sällan otrevlig. Ibland når dock obestämda parfymer mina
härdade näsborrar och kittlar min fantasi Florens, Rom, Milano, Paris,
Bologna, Sorrento, Kairo, West Virginia. Alla dessa platser snuddar, vidrör,
berör mig och tillåter mig att lämna min tummade kortlek, min tungsinta,
tungsuttna kropp och äntra en annan. En annan kvinna. En annan man. En annan
värld.
I min ungdom drömde jag om att äga en vinröd Bubbla cabriolet med vita
skinnsäten. Med den skulle jag ta mig fram genom världen. Besöka en plats
och röra om den. Bosätta mig där. Försörja mig på att jonglera med eld,
spela dockteater, skriva poesi, sälja mjukglass, sjunga sånger, vakta barn,
tappa upp öl eller trampa druvor. På varje plats skulle jag finna en ny
kärlek och fyllas av den omedelbara och sanslösa berusning som endast en
förälskelse kan skänka en människa. Jag skulle nyttja varenda sekund av
denna hetsiga galenskap och inte vara rädd. Aldrig vara rädd. Aldrig tänka
om. När inspirationen tog slut skulle jag fortsätta min resa och för evigt
vara någon. Någon saknad. Någon man minns. Hon.
Nu är jag ansiktet som tusen passerar men ingen ser. Nu är jag blågrå och
smutsgul. Nu är jag skitiga naglar.
Hur hamnade jag här?
Och mina hemliga ungdomsfantasier är det ingen som hör. Jag är ett
misslyckande. För mig själv och för min arma mor som gav mig så många och
ståtliga namn. Inga eldar och mjukglassar. Bara metangas och toalettborstar.
Jag sitter i ett hemlighus full av hemliga drömmar som närs av de
brottstycken som i hemlighet klottras ned på kaklet i toalettbåsen, I love
Johan, Här satt jag och sket / K 2003. Undra vem K är? Undrar vart hon är på
väg med sin stora väska? Milano kanske?
Jag kanske borde bryta upp. Bryta upp, spolas ner, aldrig synas mer.
Eftersom jag inte vet hur jag hamnade här så vet jag inte heller hur jag ska
ta mig härifrån.
Tänk om jag skulle bli rånad på femkronorskassan och brutalt styckad? What
away to go. En riktigt sensationell död:
Mördaren, som drabbades av ett sällan skådat raseri, styckade den
försvarslösa fröken Nilsson och spolade ner hennes kroppsdelar i olika
toaletter, vilket i sin tur orsakade stopp i avloppssystemet. "Vi kommer
alla att sakna henne och hennes trogna arbete på stadens centralstations
offentliga toalett", säger en av hennes trogna kunder. Ansvarig
verksamhetschef för vatten och avlopp beklagar också den tillfälliga
vattenavstängning som ägde rum till följd av det bestialiska mordet och
hänvisar till att de var tvungna att fiska upp alla fröken Nilssons
kroppsdelar ur avloppssystemet för att undvika eventuella obehagliga
överraskningar för allmänheten och för att kunna återlämna dem till hennes
anhöriga.
Stackars den som skulle städa upp efter min blodiga bortgång! Undra vem det
skulle bli? Kanske hon den där nya? Hon med det långa håret. Tänk om hennes
långa fläta skulle falla ner i en blodpöl och liksom smeta ut blodet som en
pensel över klinkersgolvet. En vacker modern tavla.
Men vem skulle väl bry sig om att mörda mig? Eller att göra vacker konst av
mitt blod? Nej kanske är det tur att jag är så osynlig. På så sätt kan jag
smyga mig på människor. Leta mig in i deras medvetande. Snoka reda på deras
destinationer. Betrakta dem på väg till och från jobb och skola i deras
vardag. Jaså hon är trött i dag? Ring på fingret, inte ring på fingret. Ny
orientalisk parfym. Fånigt leende på läpparna. Kanske skulle jag kunna
använda mig av mina observationer? Bli hemlig agent? Detektiv?
Människosmugglare? Terapeut? Författare?
Så jobbar vi med nyheter