När Channa Bankiers man dog avstannade allt. Efter att ha jobbat många år i datagrafikens värld återgick hon till staffliet och oljefärgerna. Under det senaste året har 66 självporträtt tagit form, som hon nu visar i ett av konsthallens rum i klassisk barockhängning.
- Jag hittade ett sätt att måla av mig sorgen. Nu behöver jag inte gråta en sådan djup gråt längre, istället gråter målningarna åt mig, säger hon.
Lustfyllda gråterskor
Färgsprakande i gult, turkos, rött och svart lyser hennes sörjande kvinnoansikten med ett öga i handen, hennes mans stängda öga. I ett fritt förhållningssätt till tekniken har hon använt krita, kol, oljefärg, akryl och akvarell. Dukarnas korniga ytor framkallar en sträv och distinkt reliefkänsla. Samspelet mellan förtvivlade motiv och självlysande färger får en energisk krock.
- Dessa gråterskor blev egendomligt lustfyllda. Jag blir inte ledsen när jag ser dem, snarare stärkt.
Som en påminnelse om den tid då hennes livskamrat levde, finns en stor lerkruka placerad i rummet med en målning av hennes make Jörgen.
Barndomsminnen från ön
Fotografen Bruno Ehrs porträtterar minnen från sin barndom i bilder av sina pojkars lek i den gotländska sommaren. Under tio års tid har han följt deras lekar, fotograferande dem i tidigt kvällsljus som ger pojkkropparna ett skimmer av overklig dåtid, minnen och fragment av känslor. Bilderna visades tidigare i våras under fotofestivalen Nordic Light i Norge. Nu är det första gången han visar dem i Sverige.
- Jag fick en stark förnimmelse om min egen barndom en morgon, när jag i ögonvrån såg mina söner leka vid vårt torp, säger Bruno Ehrs.
Ville porträttera en känsla
Genom en överenskommelse med sina söner tillbringade de ett par koncentrerade dagar om året för att skapa scenerier till bilderna. De flesta fotografierna är sammanslagna som diptyker, där ödelandskap med uttorkade träd ligger sida vid sida om det sköra och mjuka i pojkgestalterna. Intill familjen Ehrs torp ligger ett område med impediment mark med utdöda träd, som utgör den huvudsakliga miljön för sönernas allvarsamma lek.
- Jag ville avporträttera en känsla som jag tror alla människor upplever eller kommer få uppleva, inte som en porträttering av mina barn. De är statister i bilder som avhandlar mina känslor kring saknad och tiden som går. Kanske ett slags nordiskt vemod, förklarar han.
Blev livrädd
Fotografen Björn Kellers svartvita fotografier är essensen av Fårös karga landskap som speglar tiden från 2002, då han fick beskedet om att han hade fått cancer. Tanken på hans sakta förtvinade skelett blev ett med landskapets åldrade tallar och silvrigt grånande skal. Likt röntgenbilder har han fotograferat tvinade grenar, som i kramp, och tryckt upp negativen på tjockt vitt bomullspapper.
- Bilderna är min fantasi av hur sjukdomen skulle drabba mitt skelett. När jag fick beskedet om min cancer blev jag livrädd. Bara ordet gjorde att jag kände mig utan hopp på något sätt. Det tog över min tankeverksamhet, säger Björn Keller som i dag är frisk från sjukdomen.
På väggen hänger också en inköpt bild från Karolinska sjukhuset, där Björn gjorde en röntgen över hela sitt skelett för att se om sjukdomen hade spridit sig. Han beskriver det som en av de värsta upplevelserna i sitt liv.
- Jag skulle ligga i en rörformad tunnel i en timme, men jag fick panik redan efter tjugo minuter och skrek att jag ville ut.
Ger ut varsin bok
Björn köpte sedan bilden och nu hänger den bredvid utställningens enda landskapsbild som visar skelettet från ett träd på Fårö. Känslan av att stå i rummet med de bilder som tillkom under hans sjukdomstid mot tillfrisknandet, ger honom dock inga tunga känslor.
- Det känns mest skönt, som ett passerat kapitel. Nu går jag vidare, säger han.
I höst ger Bruno Ehrs och Björn Keller ut varsin bok med fotografierna från utställningen, i en gemensam kassett. Tills dess går det att se utställningarna på Körsbärsgården med egna ögon till och med den 11 september.