Ett yrkesliv kan mätas på olika sätt. Fastighetsmäklare Leif Bertwig har jobbat under två årtusenden, sex decennier och uppskattar att han har förmedlat omkring 3 000 bostäder och värderat det dubbla.
– Går jag omkring i Visby innerstad har jag nog varit inne i vart fjärde hus och värderat, säger han och blickar ut över Fridhemsviken som ligger Medelhavsblå utanför honom.
Den 15 mars var sista sociala sammanhanget för Leif Bertwig. Hans fru Pia hör till riskgrupperna och när pandemin slog till var det självklart för honom att sluta eller åtminstone ta en lång paus som mäklare.
– Allt föll på plats helt naturligt. Jag har inte sagt upp mig, och jag har inte blivit uppsagd. Men åldersstrecket har jag fallit för, jag fyllde 65 i april.
När Leif Bertwig, 23 år gammal, började som mäklare hade yrket låg status och han var yngre än de flesta.
– På den tiden var fastighetsmäkleri oftast medelålders män i livskris som inte ville göra något annat. Det räckte med en telefon och ett skrivbord och behövdes ingen utbildning. Det var rena vilda västern, säger han.
Uppvuxen på en gård i Othem var Leif Bertwig van att lösa problem som uppstod, en egenskap som han menar att han har haft ovärderlig nytta av som mäklare.
– Jag gillar problemlösning, då blir det aldrig tråkigt. Och blir det tråkigt får man lösa det, säger han och berättar att han alltid har trivts med sitt jobb och mötena med säljare och köpare.
Att förmedla det som varit någons hem, menar Leif Bertwig, är ett stort förtroende som måste förvaltas på bästa sätt.
– Ibland är man också terapeut. Många gånger kan det vara jobbigt att lämna det som kanske har byggts upp under generationer, eller där frun har lämnat mannen eller tvärtom, säger han.
Trots att han följt de lagar som gäller och försökt lyssna på både säljare och köpare har det hänt att telefonen ändå gått varm.
– Man måste tåla att ta en utskällning i veckan. Tål man inte att någon blir förbannad mår man dåligt eller lägger av, säger han och berättar att hälften av de som utbildar sig till fastighetsmäklare slutar inom två år efter examen.
På minnesbanken har Leif Bertwig mängder av episoder från alla år, som oftast har fyllts av glädje från nöjda kunder där pengar inte alltid varit huvudsaken. Han berättar om hur han på 1980-talet skulle förmedla en stor släktgård på Sudret, där sonen som tagit över gården var 15:e generationen, men satsade helt fel och var tvungen att sälja.
– Då kom det ner en kille på visningen med privatplan och privatchaufför från Visby. Han kliver in i hallen och säger till de andra spekulanterna att han är god för en miljard och "Det här tar jag". Då säger killen som sålde: "Ställ dig sist i kön", säger Leif Bertwig och berättar hur en av dåtidens verkliga höjdare i finansvärlden fick åka hem utan sommarhus på Gotland.
Med ett historiskt intresse har Leif Bertwig gärna sålt kulturbyggnader runt om på ön. Han värderade Ingmar Bergmans hela fastighetsbestånd på Fårö, men fick aldrig uppdraget att förmedla gårdarna till köparna. Han hade också kontraktet klart, men Björn Ulvaeus bläck på pappret blev aldrig ett bygge på Furillen. Affären sprack sedan ärendet överklagats och stoppats av domstol.
– Det var tråkigt att det rörliga friluftslivet gick före etableringen av en världsartist, säger Leif Bertwig och berättar att han aldrig träffade Björn Ulvaeus, men pratade med honom flera gånger i telefon.
Lärdomarna från ett helt yrkesliv med bostäder är att det på sikt hittills alltid har lönat sig att investera.
– Ett av de sista objekten jag sålde var Åke G. Sjöbergs på Strandgatan. Han gav ett par hundra tusen när han köpte det på 1960-talet och jag vill inte avslöja något – men i dag är det värt mer än 20 miljoner kronor, säger Leif Bertwig.
Själv påstår han att han och hustrun Pia bor i Visby bästa kvarter, mitt emot Solbergabadet, men tanken finns att sälja och flytta till lägenhet.
– Det har varit en farlig politisk väg med alla bostadsrätter som byggts. Ur samhällets synvinkel behövs det fler hyresrätter i Visby, säger han och menar att han mycket väl kan tänka sig att hyra istället för köpa sin nästa bostad.
När karriären är till ända finns egentligen bara en sak som grämer Leif Bertwig:
– Jag har varit verksam i alla socknar utom en, som jag har kvar att plocka. Jag har skojat på kontoret att vi ska annonsera efter objekt i Gerum, så att samlingen blir komplett.